|
Erik Lindorm
[Diagnos nr 1.][Vardagsliv.] [Diagnos nr 2.][Erik][Brev från överläkare]
Links to other sites on the Web
Om Asperger syndrom
Arnes dikter.
Mitt brev till en professor i neuropsykiatri
980122
Hej! Jag är en missförstådd mamma till fyra pojkar.
Erik 15 år
Johan 8 år
Pelle 7 år
Olle 5 år
Tre av barnen har funktionsstörningar, som inte blir fullt ut
erkända, på grund av att Pelle har fått diagnosen DAMP.
Pelle får skulden för de andras problem.
På något sätt har jag kommit underfund med att jag själv har
någon liknande störning, förmodligen DAMP av den hypoaktiva modellen.
När jag tänker tillbaka blir jag ledsen över att mina
svårigheter inte blev uppmärksammade. I hela mitt liv har jag undratvad som var annorlunda med mig.
Jag fungerar någorlunda bra i vardagen, men lider av ångest-
attacker, för vilka jag äter en medicin som heter Fontex.
Folk säger att jag är en mycket lugn person, men
inuti mig finns en fruktansvärd rastlöshet.
Jag födde min son Erik i ett tidigare samboförhållande.
I 3årsåldern började jag undra om allt stod rätt till. Han kunde
inte vara stilla mer än ett par minuter. Ingen leksak
var tillräckligt intressant. Han klättrade på bänkar och i
skåp och man kunde definitivt inte gå bort med honom. Han
var oerhört klåfingrig! Socialt fungerade han dåligt.
Han förstod inte reglerna och när kamraterna inte accepterade honom
blev han inåtvänd och arg.
Eriks hela historia är alltför lång och hemsk för att tas upp
här. Hans kamp genom skolan har garanterat gett honom
sår för livet. Han har gått igenom DAMP-utredningar som
uppfyller alla kriterier utom perceptionsstörning.
Mitt största bekymmer för honom nu är att han har funderingar på
att själv skaffa amfetamin, för det har han hört ska
hjälpa mot koncentrationsstörningar. Alla tjatar ju på honom
hur viktigt det är att han jobbar på i skolan nu i
högstadiet. Han försöker och blir besviken. Han har
huvudvärk dagligen. Han har självmordstankar.
Skolan har ånyo skickat oss till barn-psyk, där vi en gång
började. Sist var allting morfars fel och nu är allting den
biologiska pappans fel.
Jag kräver diagnosen ADHD, men får till svar att en diagnos inte
gör någon skillnad…
Nåväl – kaka söker maka – 1987 träffade jag Anders som även han
är ganska udda. Tillsammans fick vi Johan. Johan är mitt lugna
barn. Han har en skräckblandad kärlek till dushar och
slangar. Han älskar allt som liknar möss. Han har väl
sina sidor… Hans syskon har varit mycket illa utsatta. Han
kan inte leka med andra barn.
I förskolan blev han upptäckt av skolpsykologen, som sa att han
hade autistiska drag och med största sannolikhet skulle få
diagnosen Asperger syndrom. Vi blev något chockade, för han
fungerade ju så bra, bara han fick vara ifred med sitt. Han
kunde/kan sitta flera timmar med en och samma sak.
Vi blev remitterade till Team Autism. Där misstänkte de först
autism, men sa sedan att hans problem berodde på att
Pelle
var stökig. Enligt vårt förmenande var det Johan som
starkt dominerade Pelle. Hela Pelle var ju ett enda
stort klös-sår.
Utredningen visade – svag, omogen motorik, perceptionsstörning,
svår kontaktstörning, special-
intressen, imitationsförmåga motsvarande 3-årings nivå,
sammanlagd begåvningsnivå något under genomsnittet.
Man bedömde att han med optimal hjälp skulle klara att gå i en
vanlig klass.
Vid denna tiden, då Johan gick i förskolan, var han deprimerad.
Hans aptit var obefintlig. Vid ett tillfälle
(magsjuka) blev han inlagd med dropp. Man kunde inte få honom att skratta.
Skolpsykologen tyckte dock att han borde gå i en mindre grupp.
Det fanns en så kallad autist-klass, där även en
annnan 7-årig pojke med misstänkt Asperger syndrom skulle
börja. I klassen fanns även en flicka med autism-liknande tillstånd
och begåvnings-handikapp. Vi var något skeptiska.
Johans nedstämdhet berodde ju på Pelle…
I alla fall började Johan i autist-klassen i augusti. För familjen
blev detta en vändpunkt. Johan började äta och skratta igen.
Efter hand klarade han också bättre av sina syskon.
Klösandet och bitandet minskade. Detta är bevis på att förskole-
miljön var klart olämplig för Johan. Vi känner stor tacksamhet
mot skolpsykologen som är den enda som kan göra något konkret.
Johan har ju sina problem. Han pratar inte med andra barn, bara
med vuxna och syskon. De två pojkarna i klassen pratar
på uppmaning med varandra, men leker inte tillsammans.
Johan kissar på sig dag och natt och klarar inte själv sina
toalett-bestyr.
Hans syskon skrattar åt honom och retar honom ibland för möss
och duschar.
Någon sammanfattande diagnos har det inte blivit.
Pelle är oftast en glad prick, som snappar upp mycket i
förskolan, men som utöver DAMP också lider av vad man kallar
selektiv mutism. Vi har fått remiss till Team Autism för att
utreda vad som ligger bakom Pelles tystnad.
Olle fungerar bra. Han går på dagis 3 timmar om dagen. Han
utvecklas bra socialt, lekte och pratade inte så mycket i
början. Han har kanske vissa drag. Han kan till exempel
läsa och skriva. Han har special-intressen. Men han är öppen
för alla nya aktiviteter och kompisars kontakt-signaler.
Jag vet inte om du , på något sätt, kan hjälpa oss, men kanske
kan det vara intressant att ta del av vår verklighet.
Eftersom DAMP och autism är ärftligt är det väl inte så
självklart att mina pojkars bekymmer beror på en stökig
miljö. Vi är trötta på barnpsyk, där vi har gått i terapi i
flera år, utan att komma någonstans. Stödet har vi fått från
skolpsykologen och barn-habiliteringen.
Vi önskar inte att våra barn ska ha skador eller sjukdomar,
men likaväl som epilepsi, magsår eller astma
diagnostiseras ska väl detsamma ske med funktionsstörningar.
Vi strävar efter att ge våra barn trygghet och kärlek. Vi
försöker strukturera vardagen och se till varje barns behov.
Vi varnar alltid för förändringar i rutinerna. Vi är
bestämda när vi orkar och kan. Fasta gränser och klara
besked får dem ofta att reagera med lättnad.
Vi tycker inte att vi behöver barn-psyk. De förstår inte att
saker och ting kanske inte alltid fungerar i vardagen.
Ja, nu har jag i alla fall skrivit av mig lite. Men glöden i
min själ, den försvinner nog inte förrän jag får
upprättelse. En förståelse för att även om ett barn i en familj
har DAMP också ännu ett kan ha en störning som förtjänar en
bekräftelse.
© 1997