Svenska Dagbladet, Brännpunkt, den 30 januari 1991

Svångremspolitik kan skada rättsväsendet

Anpassningen till Europa ställer högre krav, anser Per Eriksson

Ett fundamentalt inslag i en rättstat är dess domsolsväsende. Så långt historien kan leda oss tillbaka har det i alla samhällsbildningar funnits en organisation som haft till uppdrag att omhänderha den rättsskipande verksamheten.

I många av de ledande västerländska demokratierna har domstolarna tilldelats en mycket central roll i samhället, i stora delar ett arv från Montesquieus maktfördelningslära. På andra håll, som t ex i Sverige, har domstolarna inte getts samma dignitet men ändock genom grundlagsreglering m m erhållit en alldeles speciell status bland de offentliga myndigheterna.

Sådana omständighter måste man hålla i minnet när man i svångremstider diskuterar besparingar och prioriteringar inom den offentliga sektorn. Domstolarnas karaktär är sådan att de inte kan behandlas likadant som andra mer perifera myndigheter. Sådana kan man i värsta fall klara sig utan, men domstolarna kan vi inte undvara.

Trots grundlagsskyddet kan man knappast hävda att domstolarna i Sverige intar samma centrala roll som domstolarna utomlands. De upprepade utslagen mot Sverige i Europadomstolen ger här en god illustration.

Den svenska hållningen, att domstolar och övriga myndigheter är fullt jämförbara och att t ex även ämbetsverk och regering kan anförtros dömande uppgifter, har inte godtagits. För att grundläggande rättsäkerhetskrav skall vara uppfyllda, menar man i Europa, måste den enskilde medborgaren ha rätt till domstolsprövning, även om motparten råkar vara staten.

Omprövning nödvändig

Ett fortsatt närmande till Europa, främst då till EG, kräver att vi omprövar vår syn på domstolarnas roll i samhälllet. Inte bara nämnda omständigheter är här av intresse. Också det utökade kommersiella samarbetet med Europa kommer att ställa krav på en fullödig svensk domstolsorganisation, som kan slita tvister mellan t ex utländska och inhemska aktörer på den svenska marknaden.

Har de svenska domstolarna då sådana villkor att de i den nya miljön kommer att kunna fylla de anspråk som ställs på dem? Tyvärr kan svaret inte bli ett oförbehållsamt ja. I själva verket kan man konstatera att domstolarna under en längre tid har varit utsatta för en fortgående resursmässig utarmning, som medfört att de knappt klarar av ens de uppgifter som i dag åvilar dem.

De med jämna mellanrum återkommande ekonomiska kriserna har gång på gång från statsmakternas sida mötts med besparingskrav inom den offentliga sektorn.

Rent generellt är det kanske i och för sig inget att säga om detta; en offentlig sektor av den storlek som vi har i Sverige tål alldeles säkert en ganska hårdhänt bantning.

Alltför trubbig instrumet

Vad som däremot är oroande är att nedskärningarna hittills har skett med alltför trubbiga instrument (den s k osthyveln) och utan känsla för varje enskild versamhets särart och samhällsbetydelse.

Någon mer principiell skillnad har i detta hänseende inte gjorts mellan domstolarna och andra mindre centrala myndigheter när finansdepartementet farit fram med hyveln.

Resultatet har för domstolarnas del blivit att en dramatiskt ökande arbetsbörda har måst bemästras med en i stort sett oförändrad arbetsstyrka, vilket medfört att de s k balanserna (icke avgjorda mål och ärenden) har ökat på ett oacceptabelt sätt. Bara under perioden juli 1989-juni 1990 har balanserna vid tingsrätterna och hovrätterna ökat med drygt åtta procent.

Till detta kommer att målen och ärendena hela tiden tenderar att bli större och mer komplicerade. Detta är en följd bl a av satsningarna mot den ekonomiska brottsligheten, av den tilltagande våldsbrottsligheten samt av den ökande internationaliseringen inom näringslivet. Denna allt kraftigare arbetsbörda kan i dag inte längre bemästras.

Kan inte minska verksamheten

Till skillnad från enskilda företag saknar domstolarna möjlighet att utvidga verksamheten vid "högkonjunktur"; sådant kräver "investeringskapital", vilket statsmakterna inte velat ställa upp med. Och till skillnad från andra statliga myndigheter har domstolarna inga möjligheter att själva styra verksamhetens omfattning.

En domstol är skyldig att avgöra de mål och ärenden som underställs den. Domstolarna kan inte, som t ex vägverket, dra ner på verksamheten om pengarna inte räcker till.

Inte heller kan de, som Posten och televerket, höja taxor för att finansiera sin verksamhet. De enda till buds stående alternativen är att höja avverkningstakten eller att låta balanserna växa. I det förra fallet drabbas de rättsökande av att domstolarnas avgöranden tappar i kvalitet. Och i det senare ökar de redan nu långa väntetiderna.

Vad vi nu ser effekterna av är hur domstolarna i allt större utsträckning nödgats tillgripa dessa båda alternativ. Som det ser ut i dag är det för övrigt inte längre möjligt att öka avverkningstakten; taket är nått. Vi kan därför förutse en successiv förlängning av väntetiderna i domstol.

Accepterar allmänheten detta, och kommer våra framtida partner i EG att göra det?

Ansträngt arbetsläge känt

Domstolarnas ansträngda arbetsläge är på intet sätt okänt för statsmakterna. År efter år har sålunda i budgetpropositioner och riksdagsbetänkanden framhållits att situationen inte är tillfredsställande hos våra domstolar. Från ord till handling har man emellertid inte förmått ta sig.

Inte ens nyheten om att Stockholms tingsrätt har kommit i en akut pengakris och att denna domstol - på rättssäkerhetens bekostnad - måste spara fyra miljoner kronor fram till budgetårets slut har satt några spår i årets budgetproposition; domstolarna ges en real resursförstärkning på drygt tre miljoner kronor, trots att domstolsverket har yrkat 97 miljoner kronor.

Förvisso är inte domstolarna ensamma om att drabbas av hårdhänta bugetbantningar. Mycket av det som nu har sagts kan säkert andras också av andra delar av statsförvaltningen. Men merparten av övriga myndigheter har inte tillnärmelsevis den ställning som domstolarna får anses ha en rättstat av europeiskt snitt.

Vad problemet gäller är om Sverige anser sig kunna fortsätta med att sätta sina domstolar på samma svältkur som andra grenar av den offentliga verksamheten, om vi samtidigt söker samarbete med det övriga Europa, där man ställer helt andra krav på domstolsväsendets insatser i samhället och även ser till att nödvändiga resurser ställs till förfogande.

Anpassning till Europa

Som medlem i EG måste Sverige anpassa sig till den kontinentala synen på domstolarnas roll och funktion i en modern rättsstat. Vi måste i Sverige lära oss inse att domstolarna har en central roll att fylla i samhället, inte bara som en del av brottsbekämpningen och som tvistlösare mellan enskilda utan även som en yttersta garant för rättssäkerhetens bevarande, inte minst i fall då den enskilda medborgarens rätt står mot statens.

Denna anpassning måste leda till en snar upprustning av den svenska domstolsväsendet, så att våra domstolar kan mäta sig med det övriga Europa. Resurser måste av nödvändighet skjutas till i syfte att åstadkomma en dimensionering som står i rimlig proportion till domstolarnas arbetsuppgifter.

PER ERIKSSON

Artikelförfattaren är rådman vid Trelleborgs tingsrätt och ordförande för styrelsen i Juseks (Förbundet för jurister, samhällsvetare och ekonomier) domstolssektion.


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson