Före detta justitierådet Inga-Britt Törnells och JämO Lena Svenaeus artikel under Brännpunkt den 18 februari om Arbetsdomstolen (AD) berör flera intressanta aspekter på hur domstolar skall vara organiserade och hur domare skall rekryteras. Den principiella utgångspunkten för deras resonemang, att domarna skall rekryteras med hänsyn till vad tvistefrågan gäller, är dock minst sagt tvivelaktig.
En domstol sysslar med att slita tvister mellan enskilda eller mellan enskilda och det allmänna. Ett gemensamt drag är att alla mål som domstolarna handlägger innefattar någon form av intressekonflikt.
I vanliga arbetsrättsliga tvister kolliderar arbetsgivarens och arbetstagarens intressen. I brottmål ligger konflikten mellan å ena sidan den enskildes önskemål att t.ex. ostraffat kunna berika sig på andras bekostnad och å den andra samhällets intresse av att vår samvaro skall följa vissa regler för mellanmänskligt beteende.
Domarens uppgift är att slita tvisten i en neutral anda och objektivt avgöra målen utan sidoblickar på hur utgången uppfattas av parterna. Att denna uppgift utförs samvetsgrant är en förutsättning för att medborgarna skall kunna känna förtroende för rättsväsendet.
De som inte får framgång i rättsliga tvister är av naturliga skäl ofta missnöjda. Som regel bottnar missnöjet i att man helt enkelt anser att domstolen har bedömt ens sak felaktigt. Men det finns ibland också en annan grund för missnöjet: man anser att domstolen varit partisk därför att den inte tagit särskilda hänsyn till vad tvisten gäller.
På 1970-talet var detta särskilt påtagligt i brottmål, som gällde sexuella övergrepp. De som följde debatten på den tiden kan säkert erinra sig den kritik som riktades mot "gubbväsendet" i domstolarna. På sista tiden har vi fått ett annat exempel: muslimska män anklagar rättsväsendet för att inte ta hänsyn till deras religiösa och kulturella bakgrund, när de ställs inför rätta för övergrepp mot kvinnliga anhöriga.
Skulle man för undvikande av sådana beskyllningar slå in på den väg som artikelförfattarna förespråkar, skulle det medföra att domstolarnas sammansättning i en rad olika mål fick anpassas till de särskilda förhållanden som tvisten gäller. I våldtäktsmål skulle alltså minst hälften av domarna vara kvinnor; fler får det inte gärna bli, för då kommer säkert kritik från Männens riksförbund m.fl. Och i mål där invandrare förekommer skulle minst hälften av domarna ha invandrarbakgrund.
Att höja kompetensnivån hos våra domare, oavsett om de sitter i Arbetsdomstolen eller i någon annan domstol, kan aldrig vara fel. Däremot skall man akta sig för att utbilda våra domare så, att de blir uttalade specialister inom ett visst område.
Det är inte tekniker, psykologer eller diskrimineringsexperter (vad det nu kan vara) som skall sköta dömandet. I stället är det erfarna och duktiga jurister, med vana att göra bevisvärderingar och att objektivt slita tvister, som skall befolka våra domstolar. I den mån speciella insikter krävs i ett mål, är det parternas sak att se till att dessa bibringas domaren. Kanske är det i det avseendet som JämO kommit till korta inför Arbetsdomstolen?
Jämställdhet är viktigt. Att motverka könsdiskriminering i arbetslivet är ännu viktigare. Men det blir lätt så att den som är engagerad i ett visst ämne tar för givet att just detta skall ha högsta prioritet. Begreppet mänskliga rättigheter inrymmer många aspekter, av vilka könsjämlikhet är endast en.
Förslaget att inrätta en särskild avdelning hos Högsta domstolen för handläggning av mål om könsdiskriminering tyder på en inte så liten hemmablindhet hos artikelförfattarna. Gärna en särskild, högkompetent domstol för handläggning av frågor om mänskliga rättigheter, men begränsa då inte dess verksamhet till mål om diskriminering av kvinnor.
Det är möjligt att mina slutsatser av artikeln är litet hårdragna, men faktum är att författarna inte bara föreslår att Arbetsdomstolen skall ha fler kvinnliga ledamöter, utan de låter dessutom påskina att en sådan ordning skulle leda till bifall åt JämO:s talan i fler mål. Man frågar sig mot denna bakgrund varför vi över huvud taget skall ha en domstolsprövning. Vore det inte bättre att JämO själv fick avgöra diskrimineringstvisterna?
Avslutningsvis vill jag uttrycka min förvåning över att JämO, som i egenskap av statlig myndighetschef getts befogenhet att processa inför domstol, tar sig före att offentligt och till regeringen framföra krav på att en domstols ledamöter skall bytas ut bara därför att hon förlorat ett mål. Inte ens våra mest kända, publicitetshungrande "stjärnadvokater" har hemfallit åt sådant.
PER ERIKSSON
Artikelförfattaren är hovrättslagman och ordförande för Juseks rättspolitiska råd
Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson