Ratio omnia vincit; en vänbok till Trygve Hellners

Den svenske domarens (o)självständighet

1. Inledning

Att skriva en artikel i en vänbok till Trygve Hellners kräver eftertanke. En utgångspunkt skulle kunna vara att försöka åstadkomma ett mer eller mindre banbrytande verk inom processrätten, ett ämnesområde som jag vet ligger honom varmt om hjärtat. Det vore emellertid närmast ett självmordsuppdrag, och jag har så pass mycket självinsikt att jag avstår. Som den försiktiga människa jag är har jag i stället valt att skriva något, som jag visserligen kan kritiseras för av andra skäl men som näppeligen kan tas som utgångspunkt för rättsvetenskapliga angrepp på min person.

Artikeln skall handla om något, som ligger mig själv varmt om hjärtat, nämligen den svenske domarens självständighet och oberoende eller snarare - som det måhända kommer att framgå - brist på sådana egenskaper. Vad jag skriver är starkt personligt präglat och skall ses som mina helt egna funderingar kring ett för oss domare evigt diskussionsämne. För att något knyta an till rättsvetenskapen kan jag nämna att artikeln delvis bygger på en föreläsning som jag höll vid Lunds Universitet inom ramen för en specialkurs under hösten 1997.

2. Ett försök att teckna en kort historisk bakgrund

Sverige har aldrig upplevt någon revolution. Inte heller har Sverige sedan Christian Tyranns dagar varit ockuperat av främmande makt. Detta är två faktorer som jag tror har haft en stor betydelse för domstolsväsendets roll i vårt land. Genom revolutioner omstörtas samhället, och det gäller att bygga upp nya civila institutioner, som kan skapa garantier för att det gamla samhällets oförrätter inte upprepas. Ockupation av främmande makt innebär alltid att det ockuperade landets medborgare utsätts för rättsövergrepp. När ockupationen väl upphört, finns det alltid ett behov av att inrätta konstitutionen så, att sådana övergrepp förhindras. Utmärkta exempel på detta är de konstitutioner av amerikansk modell som nu växer fram i de forna öststaterna.

I stället har Sverige sedan Gustaf Vasas tid styrts i ordnade, starkt centraliserade former, och statsskicket har varit envälde eller vad vi i dag kallar diktatur. Det är också den enväldiga kungamakten som har format samhällets institutioner, däribland domstolarna. De senare har därför aldrig setts som något självständigt organ med uppgift att värna den enskildes rätt. I stället har domstolarna - på samma sätt som andra av kungens myndigheter, kollegier, kanslier eller vad man vill kalla dem - haft till uppgift att fungera som ett instrument för kungens maktutövning.

Detta återspeglas i en rad olika förhållanden. Vissa finns kvar öppet till sina former, medan andra har förpassats till historiens skräpkammare. Bland de förra kan framhållas namnen på vissa av våra domstolar och i titlarna på åtskilliga domarbefattningar. Har någon t.ex. funderat över varför överrätterna heter "hovrätt" eller varför många domare ståtar med titeln "råd". Historiskt kan man ana att benämningen haft innebörden att vederbörande haft en rådgivande funktion till någon annan, som innehaft den i vart fall formella domsrätten. Flera av våra domstolar har också en gång tillkommit som ett råd till kungen. När man en gång inrättade en högsta domstol för hela landet fick denna namnet Svea hovrätt, och den befolkades med hovrättsråd. Man behöver inte ha någon större fantasi för att inse vad orden "hov" och "råd" stod för. F.ö. är "Svea hovrätt" en modern förkortning av "Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt".

När det ansågs föreligga ett behov av en revisionsinstans, fick kungen ursprungligen fylla denna funktion. Kungens rätt att ändra hovrätternas avgöranden har visserligen lagts över på Högsta domstolen (ursrpungligen Konungens högsta domstol, i vilken kungen hade dubbel rösträtt), men titulaturen på domarna där antyder fortfarande att de har ett slags rådgivande funktion till monarken: justitieråd.

Nåväl, vi lever inte längre i enväldets tidevarv. Numera är vårt statsskick den representativa demokratins, och monarkin är vad man brukar kalla konstitutionell. Men – och detta är en viktig poäng – de nya statsmakterna har med entusiasm övertagit enväldets syn på domstolarna. All offentlig makt utövas inte längre av monarken utan av "folket". Med "folket" avser man väl här befolkningen eller samhället, men i en representativ demokrati utövas folkets makt av valda politiker i riksdag och regering. Och dessa har inte varit sena att anamma den gamla synen på rättsväsendet som ett instrument för styrets utövande. Belysande exempel på detta är den enastående tröghet med vilken mänskliga rättigheter fått en plats i den svenska författningen. Vi som varit med litet längre kan erinra oss Östen Undéns syn på FN:s och Europarådets konventioner till skydd för bl.a. de mänskliga rättigheterna. Och vem minns inte när Olof Palme karaktäriserade Europadomstolen som "Gustaf Petréns lekstuga" ?

Så långt den historiska bakgrunden. Låt mig nu gå över till frågan om den svenske domarens självständighet.

3. En självständig och oavhängig domarkår

3.1 Inledning

Låt mig först slå fast att den svenske domaren intar en självständig och oavhängig roll i sitt dagliga arbete. Mig veterligen har det aldrig förekommit att statsmakterna, direkt eller indirekt, ens har försökt att påverka en domare när det gällt ett konkret avgörande. Och skulle t.ex. ett statsråd göra ett uttalande, som skulle kunna tolkas så, att han eller hon närmar sig det otillåtna området, reagerar man omedelbart. Ett exempel på detta var när Laila Freivalds inför Högsta domstolens avgörande i det s.k. Södertäljemålet gick ut och deklararerade att hon hade för avsikt att föreslå en lagändring, om Högsta domstolens avgörande kom att visa att nuvarande lagstiftning inte var tillräcklig. Både massmedia och politiska motståndare reagerade här med föredömlig snabbhet och styrka.

Jag tror inte heller att det förekommer att domare utsätts för påtryckningar från kolleger när det gäller enskilda avgöranden. Själv har jag i vart fall - med något enstaka undantag - aldrig märkt att något sådant har hänt. Det skall anmärkas att just självständighet i den dömande verksamheten är en av de egenskaper som särskilt bedöms, då betyg eller vitsord avges inför tjänstetillsättningar o.d.

Med dessa ord kan man tycka att ämnet är färdigdiskuterat. Så enkelt förhåller det sig dock inte. Även om den svenske domaren i ett internationellt perspektiv hävdar sig väl, för att inte säga mycket väl, när det gäller att upprätthålla sin integritet, kan man utan tvekan konstatera att det regelverk som styr domarens verksamhet uppvisar allvarliga brister vad avser garantier för domarnas självständighet. I en nationell krissituation, där landets styre utsätts för allvarliga påfrestningar, finns inte mycket att hoppas på från domstolarnas sida !

3.2 Den politiska grunden

Den svenska författningen bär endast få spår av den maktdelningslära som Montesqieu är fader till. I regeringsformen finns det egentligen bara en särreglering, som tar sikte på domarna, nämligen bestämmelsen om när en ordinarie domare kan skiljas från sin tjänst. - I det sammanhanget kan nämnas att en ordinarie domare inte ens har rätt att få en avsättningsfråga prövad av Högsta domstolen. Blir han avsatt, måste han för att få rättelse, stämma staten inför Arbetsdomstolen i en arbetstvist. I det avseendet är de svenska domarna inte bara sämre behandlade än sina utländska kolleger, utan de har dessutom ett sämre rättsskydd än vad advokaterna i Sverige har. Som bekant kan de få en uteslutning ur Advokatsamfundet prövad av Högsta domstolen. - I övrigt buntas domstolarna ihop med förvaltningsmyndigheterna. Ett belysande exempel är att det enda kapitel i regeringsformen som handlar om domstolarna bär rubriken "Rättskipning och förvaltning" !

I huvudsak regleras alltså domstolar och förvaltningsmyndigheter på samma sätt i vår konstitution. Och då skall man lägga märke till att förvaltningsmyndigheter uttryckligen anges vara myndigheter som lyder under regeringen.

Varför har det nu blivit så här och - framför allt - varför är det fortfarande på detta vis ?

Den historiska bakgrunden har jag redan berört, och jag tror att den ger ett uttömmande svar på den första frågan. Kungen i sin egenskap av enväldig monark och högste domare, med sina maktbefogenheter skänkta direkt från Herren Gud, var naturligtvis inte intresserad av en självständig domarkår, lika litet som han attraherades av självständiga riksråd eller riksdagsledamöter.

Också svaret på den andra frågan har jag antytt i den historiska exposén. Maktdelningsläran har aldrig fått fotfäste i Sverige, och även sedan enväldet fallit, har de styrande funnit att det inte ligger i deras intresse att skapa en självständig, kontrollerande domarmakt. I Sverige har vi bevarat en, internationellt sett närmast unik, misstänksamhet gentemot organ som kan kontrollera den politiska makten.

Denna syn på domstolarna hade nog i modern tid sin starkaste ställning under det sena 1960-talet samt under 1970- och 1980-talen. Det var då som de rättspositivistiska strömningarna fick fullt genomslag i den svenska lagstiftningen. Och det var då som uppfattningen att allt är politik blev vedertagen som dogm. Något av en portalfigur i det sammanhanget var statsrådet Carl Lidbom. Han såg lagstiftningen enbart som ett instrument för att verkställa den politiska vilja som riksdagen gav uttryck för. Följaktligen såg han också domstolarna – liksom förvaltningsmyndigheterna – endast som verktyg, vilka behövdes för att folkviljan i form av lagstiftningen skulle få genomslag i det praktiska livet.

Ett belysande exempel på hur man försökt minimera domstolarnas kontrollfunktion finns att hämta från bestämmelserna om den s.k. lagprövningsrätten. Som bekant har domstolarna i Sverige – liksom f.ö. förvaltningsmyndigheterna – en skyldighet att utöva lagprövning. Denna innebär att man inte får tillämpa en författning, som strider mot en överordnad sådan. Men en viktig inskränkning är att, om den underordnade författningen är utfärdad av regeringen eller riksdagen, lagprövning får ske endast om det föreligger en uppenbar motsättning. Därmed har lagprövningen också blivit i det närmaste tandlös. I vart fall gällde detta innan Sverige ingick EES-avtalet och därefter inträdde som fullvärdig medlem i EU. Även om detta inte föranledde några förändringar i lagprövningsparagrafen, vill jag ändå påstå att en svensk domstol inte skulle dra för sig att åsidosätta ens svensk grundlag, om den står i strid med EG-rätten. Ett motsatt beteende skulle utan tvekan anses som ett fördragsbrott från Sverige. Under alla omständigheter skulle EG-domstolen inte kunna tänka sig att sätta inhemsk lag före EG-rätten.

En intressant fråga är i detta sammanhang – mot bakgrund av det nyss sagda - om en svensk domare också av andra, rent moraliskt-etiska skäl skulle kunna tänka sig att åsidosätta given lag. Utan att ge mig in på en naturrättslig debatt och utan att polemisera med Maciej Zarmeba, vill jag ändå framhålla att situationer kan uppkomma då frågan ställs på sin spets. Det rör sig då kanske litet slarvigt uttryck om ett läge då moralen kommer i konflikt med rätten; moralen anses, åtminstone när filosofer får lägga ut texten, stå över juridiken. I en rättsstat av Sveriges modell är väl risken för sådana konflikter minimal. Men även ett till synes stabilt samhälle kan undergå allvarliga förändringar och i värsta fall omvandlas från demokrati till diktatur. Exempel härpå saknas inte i historien. Hur skall då en domare uppträda, om t.ex. den etiska regeln om allas likhet inför lagen (1 kap 9 § regeringsformen) plötsligt upphör att vara sanktionerad i lag. Kanske den t.o.m., som i Nazi-Tyskland, ersätts av en lagstiftning, som föreskriver att vissa folkslag i riket saknar människovärde. Utan att ge mig in på naturrättsliga resonemang, vill jag hävda att etiska principer av detta slag måste upprätthållas, oavsett vad lagen säger. Principen om alla människors lika värde har en så djup förankring i det civiliserade samhället att den inte kan sättas åt sidan genom lagstiftning. Det innebär också att en domare inte skall och inte får tillämpa lag, som strider mot denna princip. Självfallet ställer detta mycket höga krav på den enskilde domaren, och frågan är om man utan vidare kan lägga ett så stort ansvar på någon. En totalitär stat, som bryter mot principerna om grundläggande mänskliga rättigheter, drar sig naturligtvis inte för att med maktmedel undanröja dem som sätter sig på tvären. Men är det att ställa för höga krav på en domare att upprätthålla sådana principer också i dagens Sverige, där domaren trots allt lever i en ganska skyddad tillvaro ?

3.3 Domarkarriären

I ett internationellt perspektiv kan man urskilja två tillvägagångssätt när det gäller att utse domare. Det ena är det anglo-amerikanska, vilket tillämpas i Storbritannien, många av dess forna kolonier, USA, Norge m.fl. I de länder som tillämpar detta system utses domare ur kretsen av yrkesverksamma jurister, framför allt bland advokater.

I den kontinentaleuropeiska modellen har man däremot ofta någon form av domarkarriär. Detta innebär att blivande domare anställs i unga år, internutbildas och så småningom utnämns till ordinarie domare. Som bekant är det svenska domstolsväsendet uppbyggt utifrån denna princip.

Det är nog inte svårt att förstå att förutsättningarna för att domarkåren skall bli självständig och oavhängig är betydligt större med det anglo-amerikanska än med det kontinentaleuropeiska systemet. Framför allt i ett system som det svenska, där karriärmomentet är mycket starkt uttalat, finns uppenbara risker för att domarna mera sneglar på möjligheterna att avancera än på nödvändigheten av att stå rakryggad i sin domargärning.

Den svenske domaren börjar sin karriär som notarie. Om han eller hon skall få möjlighet att fortsätta som fiskalsaspirant är helt avhängigt det betyg som hans första överordnade – lagmannen – ger. Som aspirant underkastas vederbörande prövning och betygsätts av två överordnade – sina avdelningsordförande. Efter godkännande och tjänstgöring som fiskal i underrätt betygsätts han eller hon på nytt av sin lagman. På nytt sker betygsättning efter avslutad adjunktion i överrätten. Förordnande som assessor utgör ingen garanti för att den unge domaren skall få en ordinarie anställning. När han eller hon söker en sådan inhämtas vitsord från ett antal nuvarande och tidigare överordnade domare. Och för den som inte nöjer sig med att vara ordinarie obefordrad domare återkommer gång på gång vitsordslämnande från kolleger i chefsställning.

En sådan ordning är inte ägnad att befrämja självständighet. Snarare är den ägnad att åstadkomma böjliga ryggar hos domarkollektivet. Nu vill jag inte påstå att karriärsystemet verkligen har en sådan effekt. Mycket talar för att den svenske domaren något så när oförstörd klarar sig igenom de ständiga betygsättningarna och vitsorden, men det är inte det som är poängen. Vad jag vill peka på är att ett karriärsystem som det svenska inte innehåller några garantier för en självständig domarkår utan tvärtom lämnar utomordentligt stora möjligheter för en illasinnad statsmakt att forma domarna på det sätt som framstår som lämpligt från politiska utgångspunkter.

Ordet "domarkarriär" är en styggelse ! Domarna bör inte internrekryteras !

3.4 Utnämningsförfarandet

I det svenska utnämningsförfarandet finns inbyggt en mycket allvarlig brist: Arbete som biträde åt den verkställande eller lagstiftande makten tillmäts ett utomordentligt stort meritvärde.

För att bli ordinarie obefodrad domare är det nästan ett måste att under några år ha tjänstgjort som kommittésekreterare, rättssakkunnig eller föredragande i något riksdagsutskott.

För att bli befordrad domare krävs normalt sett – förutom sådana meriter – att man innehaft någon chefstjänst i departement eller riksdag.

För att bli utnämnd till de allra högsta domartjänsterna krävs att man varit statsråd, statssekreterare eller innehaft någon av de högsta chefstjänsterna i justitiedepartementet.

(Självfallet finns det undantag: arbete som föredragande i de högsta domstolsinstanserna, långvarigt förtjänstfullt arbete som domare, tjänstgöring hos JO eller JK etc. kan också meritera till högre domartjänster, och till justitieråd utnämns då och då advokater och rättsvetenskapsmän. Men det är då just fråga om undantag).

Kungsvägen till en hög domartjänst går alltså genom arbete i regeringskansliet och i riksdagen. Att de allra högsta domartjänsterna rekryteras bland de högsta cheferna hos de politiska organen kan dock inte ses som uttryck för att domarna tillsätts på politiska meriter. Något sådant har nog inte inräffat sedan Olof Palmes misslyckade försök att få den avsatte justitieministern Ove Rainer utnämnd till justitieråd och sannolikt inte heller dessförinnan. I stället är det nog så att man till de höga tjänsterna i Rosenbad och i riksdagen utser just de allra skickligaste bland de unga domare som sedan tidigare tjänstgör där och att det därför inte är uppseendeväckande att just dessa personer når höga befattningar inom domstolsväsendet.

Felet i rekryteringsordningen ligger i stället på ett annat, principiellt plan: Dömande verksamhet skall inte blandas ihop med lagstiftande och verkställande ! Som jag ser det är risken uppenbar att de blivande domare, som dväljs i maktens korridorer, omedvetet anpassar sig till ett politiskt, kanske t.o.m. partipolitiskt, synsätt, som sedan kommer att prägla dem i deras utövande av domarämbetet. Det kan t.ex. inte vara enkelt att med hjälp av lagprövningsinstrumentet underkänna lagar som tillkommit under den tid man själv arbetade i departementet och som har signerats av den minister som man hade till chef. Inte heller kan det vara enkelt för den tidigare departementstjänstemannen att värna om den enskilda människans rätt när hon kommer i kläm av en lagstiftning som tidigare nära kolleger tagit fram.

Än värre är att departementstjänstemannen som hög domare har att tillämpa lagar som han själv varit med om att utarbeta. Det högsta juridiska ansvaret för lagar som emanerar från justitiedepartementet har rättscheferna, och sådana finns det gott om i Högsta domstolen.

Inget justitieråd eller annan domare med lagstiftningsbakgrund gör självfallet medvetna politiska överväganden när han eller hon skall tillämpa en lag, som vederbörande varit med om att ta fram. Det är inte det som är problemet. Risken finns däremot att omedvetna processer ger ett sådant resultat. Oavsett hur det förhåller sig härmed är det tillräckligt för att rättsväsendets anseende skall skadas att allmänheten – med eller utan fog – kan uppfatta domaren som knuten till den politiska makten, kanske t.o.m. till ett visst politiskt parti.

Det nu beskrivna förhållandet blir inte bättre av att det utnämningssystem som vi har effektivt förhindrar all insyn i hur de högsta domartjänsterna tillsätts. Icke befordrade domare, liksom de flesta domstolschefer och befordrade domare på mellannivå tillsätts av regeringen efter ett öppet ansökningsförfarande och efter en bedömning av Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet. Mycket sällan avviker regeringens beslut från nämndens förslag. Ledamöterna i de högsta instanserna, presidenterna, lagmännen i de största underrätterna samt lagmännen i överrätterna tillsätts däremot utan att tjänsten varit utlyst och utan att något beredningsförfarande ägt rum utanför justitiedepartementets slutna lokaler. Även om politiska utnämningar inte förekommer, kan detta system sannerligen inte anses ägnat att motverka sådant missbruk från regeringens sida.

3.5 Administrativ ledning

En domare är självständig i sin dömande gärning. I administrativt hänseende är han emellertid underställd såväl domstolschefen, som kan vara lagman eller president, Domstolsverket och justitiedepartementet. I förstone kanske man finner detta naturligt och tycker inte att det finns någon anledning att se ordningen som ett hot mot självständigheten i dömandet. Vid närmare eftertanke behöver man emellertid inte vara alltför konspiratorisk för att upptäcka friktionsytor mellan dömande och domstolsadministrativ verksamhet. Låt mig ge några exempel.

Under senare år har besparingarna i statens finanser drabbat domstolarna hårt. De anslagna medlen har inte räckt till för verksamheten. Samtidigt ställs allt högre krav på effektivitet och rättssäkerhet i dömandet. Hur hanterar domaren denna situation ? Tyvärr – är jag frestad att säga – har de flesta domare lydigt gjort som administrationen beordrat dem, dvs. ökat avverkningstakten och dragit ned på kvaliteten. Ett motsatt beteende – att låta de s.k. målbalanserna stiga och upprätthålla kvaliteten – skulle säkert inte uppfattas som en merit vid ansökan till en högre domartjänst !

När Palmerättegången handlades i Svea Hovrätt hade presidenten handplockat ledamöterna. Hon hade säkert formellt goda skäl till detta. I vart fall försvarade hon sig med att hon ville ha en kvalitativt god sammansättning. Någon skada skedde väl inte i det målet, men vad händer om domstolschefen väljer sammansättning med utgångspunkt i t.ex. politisk uppfattning bland domstolens ledamöter ?

För några år sedan uppkom konflikt mellan en domare och den åklagare, vars mål lottades på domarens rotel. Lösandet av konflikten ansågs vara en administrativ uppgift, och lagmannen grep in. Resultatet blev att rådmannen överfördes till en tvistemålsavdelning. Vad händer den dag då åklagaren anklagar en rådman för att han dömer för milt ? Kan man även då tänka sig att domstolschefen ingriper med omplacering som följd ?

Med dessa exempel vill jag visa på att uppdelningen mellan dömande verksamhet – där domaren är ansvarig endast inför vår Herre – och administrativ – där han är underkastad chefsdomarens makt – inte är helt enkel. Tyvärr flyter verksamheterna ibland omärkligt in i varandra på ett sätt som skulle kunna utgöra ett hot mot domarens självständighet.

4. Hur kan det bli bättre ?

Mycken kritik har riktats mot de svenska domstolarna. Från domstolarnas egen sida och från debattörer av Maciej Zarembas typ har kritiken riktat sig mot domstolarnas osjälvständiga ställning och svaga konstitutionella skydd. Från allmänheten tar kritiken ofta sikte på domstolarnas sätt att döma. Frågan är om inte udden kan tas av denna kritik, oavsett vilka utgångspunkter den har, om man stärker domstolarnas ställning och auktoritet. Några personliga funderingar över hur detta kan ske är följande.
 

·  Avskaffa domarkarriären
Ordinarie domare skall hämtas från kretsen av jurister, som är aktiva inom olika yrkesområden. Det kan röra sig om advokater, åklagare, bankjurister o.l. men även om jurister som arbetar inom domstolsväsendet på lägre nivå, som t.ex. föredragande eller beredningsjurister.
 

·  Öppna ansökningsförfarandet helt och låt riksdagen få inflytande över tillsättningarna
Alla domartjänster skall utlysas och tillsättningsärendena beredas av ett domarkollegium. Utnämningsmakten bör visserligen ligga kvar hos regeringen, men riksdagen skall ges ett inflytande genom att utnämningarna skall godkännas där.
 

·  Domare skall inte delta i lagstiftningsprocessen
De jurister som behövs i departement och riksdag skall rekryteras bland icke yrkesverksamma domare. Hur detta skall lösas kan med varm hand överlämnas till politikerna. Arbete i lagstiftningsapparaten skall inte meritera till domaranställning.
 

·  Antalet ordinarie domare minskas radikalt
Ordinarie domare skall användas för att döma svåra eller omfattande eller uppmärksammade mål, som kräver särskild kunskap och erfarenhet. Övrigt dömande kan läggas på andra befattningshavare, t.ex. särskilt anställda jurister vid domstolarna eller kanske t.o.m. på lekmannadomare som i Storbritannien. Behovet av ordinarie domare blir därmed märkbart mindre än i dag. Som en bieffekt kan man anta att statusen (och lönen) höjs.
 

·  Frånta Arbetsdomstolen rätten att pröva avsättning av ordinarie domare
En ordinarie domare, som i sin ämbetsutövning brister på ett sådant sätt att han kan avsättas enligt bestämmelserna i regeringsformen, skall självfallet inte få fortsätta sin domargärning. Prövningen härav bör i sista hand ankomma på vår högsta rättsliga instans, Högsta domstolen. Nuvarande ordning, där Arbetsdomstolen i en dispositiv arbetstvist prövar frågan, är en skam för Sverige. I vilken annan västerländsk rättsstat kan frågan om en ordinarie domares avsättande bli föremål för förlikning mellan arbetsgivaren och domarens fackliga organisation ?
 

·  Ersätt lagrådsgranskningen med en granskning i Högsta domstolen
Lagrådet är en underlig konstruktion; det är å ena sidan skilt från domstolsväsendet men befolkas å andra sidan av justitieråd och regeringsråd. Låt i stället Högsta domstolen – med eller utan vetorätt – ta hand om granskningen av lagförslag. Därmed markerar man domstolarnas roll som den tredje statsmakten (ett epitet som i Sverige vanligtvis förknippas med massmedia !). Man skulle också kunna avskaffa den kontroversiella och svårtillämpade lagprövningsrätten. Slutligen skulle diskussionerna om en författningsdomstol kunna avföras från dagordningen.
 

·  Ersätt alla domartitlar med titeln "Domare"
Dagens domartitlar är uppbyggda så, att de anspelar på en svunnen tid då monarken utövade domsmakten och domarna endast var hans råd; jämför hovrätt och hovrättsråd. De är dessutom uppbyggda utifrån ett hierarkiskt synsätt, där titeln blir finare ju mer administrativt ansvar som läggs på domaren. Administration, inte domarämbetet framhålls således, vilket inte bidrar till att stärka ämbetets auktoritet. F.ö. innehåller ingen av dagens domartitlar ordet "domare". Skäms man för att vara domare eller vill statsmakterna ge sken av att vi inga domare har ? Om detta har jag skrivit en artikel i Tidskriften Advokaten nr 8/1997.
 

·  Inför förbud mot "extraknäck"
En ordinarie domare skall ägna sig åt utövande av domarämbetet. Varje bisyssla – i synnerhet välavlönade skiljemannauppdrag – är ägnade att minska tilltron till domarens oväld.
 

·  Lyft bort domstolarna från JO:s och JK:s granskning
Det rimmar illa med talet om ett självständigt domstolsväsende att underställda tjänstemän hos riksdag och regering skall kunna granska och väcka åtal mot domare. Inrätta i stället ett särskilt organ, bestående av de högsta domarna för denna uppgift. I den mån någon domare misskött sig så allvarligt att han bör avsättas, skall ett sådant beslut fattas av Högsta domstolen. Ett sådant organ skulle också kunna ta på sig att utarbeta etiska riktlinjer och utfylla dessa med praktiska riktlinjer; jämför Advokatsamfundet.

PER ERIKSSON 


Tillbaka till hemsidan

 


Dessa sidor tillhandahålls av Geocities. © Per Eriksson