1. Demokratisering och civilsamhälle i Afrika i skuggan av SAP

I slutet av 1980-talet utbredde sig en allmän pessimism om afrikanernas möjligheter att på egen hand ta sig ur den ekonomiska kris de befann sig i. De afrikanska länderna var hårt skuldsatta och de utvecklingsstrategier som tillämpats under 70- och 80 –talen hade inte lyckats lösa ländernas ekonomiska problem. Afrika var mer eller mindre bankrutt samtidigt som intresset för bilateral hjälp hade minskat bland länderna i väst och det fanns en besvikelse över de afrikanska regimerna. Kalla krigets slut innebar också att Afrika förlorade i strategiskt intresse och biståndet för att upprätthålla klientstater minskade bland stormakterna.

För att överleva behövdes nya lån och bistånd men givarna och låntagarna under ledning av Världsbanken och IMF ställde nu hårdare krav. Genomförande av ett  strukturanpassningsprogram (SAP) i landet ställdes som krav för fortsatt hjälp..

Programmet  innebar en återgång till klassisk liberalism och hade en ekonomisk och en politisk dimension. Ekonomiskt skulle länderna liberalisera ekonomin. Detta innebar att tullar skulle sänkas, subventioner och priskontroller tas bort och att den offentliga sektorn skulle skäras ned. Målet var att öppna upp för de nationella och internationella marknadskrafterna som därigenom skulle få igång en ekonomisk utveckling och tillväxt.

IMF och Världsbanken ansåg också att en av de viktigaste förklaringen till den misslyckade ekonomiska utvecklingen stod att finna i ett misslyckat politiskt system. De afrikanska länderna styrdes av korrupta, despotiska regimer utan insyn som livnärde sig på att suga ut sitt eget folk. Lösningen hette flerpartidemokrati och decentralisering av makten. Om man återinförde allmänna val och skapade skydd för mänskliga rättigheter skulle ett bättre styre vara möjligt. De områden som staten drog sig undan ifrån skulle öppna upp för framväxten av ett aktivt civilsamhälle.

Införandet av SAP skulle innebära protester från såväl de privilegierade grupperna som arbetade inom den offentliga sektorn och den fattiga befolkningen i städerna vars levnadskostnader gick upp när subventioner på livsmedel försvann. Likaså hotade en nedmontering av skolsystem, sjukvård och allmänna kommunikationer. Att under genomförandet av en sådan impopulär politik samtidigt införa flerpartisystem och allmänna val såg ut att innebära politiskt självmord.

Trots detta hade regeringarna inte mycket val. Förhandlingspositionen minst sagt ogynnsam och land efter land gick med på att följa Världsbanken och IMF:s program. Afrika sattes mer eller mindre under internationellt förmyndarskap.

Kritikerna pekar på att Afrikas problem inte har lösts. Tillväxten är fortfarande låg och inga dramatiska tecken på förbättringar inom näringsliv eller politik kan skönjas. De långsiktiga problemen med fattigdom och social misär verkar snarast öka och den politiska instabiliteten har förvärrats till den grad att vissa stater har fallit sönder i brutala och hopplösa inbördeskrig.
 
Förespråkarna menar att man inte kan vända 30 års vanstyre på några år. Man söker efter modelländer där man kan se tecken på tillväxt och en fungerande politisk ordning.

När det gäller demokratiseringen är det ännu svårare att se något tydligt mönster. Under 90-talets första hälft övergick en majoritet av länderna i Afrika till flerpartisystem och höll allmänna val. Om det innebär att de blev demokratiska är svårare att bedöma.
Korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna rapporteras fortfarande. Reaktion i form av militärkupper har förekommit. I många fall har också det gamla ledarskapet lyckats hålla sig kvar vid makten och den opposition som finns är ofta djupt splittrad och kraftlös.

Enligt Wiseman är moderniseringsteorier och strukturella förklaringar bra på att förklara varför det är så svårt med demokratisering i Afrika. Afrika är varken modernt eller har allianser med intresse av en demokratisering. Transitionsteori kan förklara den hastiga övergången till demokrati. Överhuvudtaget påminner utvecklingen i Afrika på ytan mycket om den i Sydamerika. En traditionell elit som bygger sin makt på kontroll över utrikeshandeln med vissa råvaror styr över en ekonomiskt outvecklad bondebefolkning. Båda kontinenterna upplevde massiv skuldsättning och militärregimer under 70-talet och en hastig demokratisering efter kalla krigets slut. Liksom i Sydamerika är frågan om demokratin kan konsolideras och överleva på sikt.

Hoppet står där till de demokratiska krafterna i det sk civilsamhället. I ideologin bakom SAP ligger också att stöd skall ges till civilsamhällsgrupper så att de kan bli basen för ett fungerande demokratiskt samhälle. Här är också situationen oklar. De flesta verkar vara överens om att det finns ett afrikanskt civilsamhälle i form av fackföreningar, religiösa grupper och studentrörelser. Dessa grupper är framförallt verksamma i städerna. På landsbygden där ofta en överväldigande majoritet lever är civilsamhällsgrupper svåra att hitta.

I botten av diskussionen om demokratins framtid i Afrika ligger den känsliga frågan om afrikansk kultur. De som är negativa till demokratins framtid grundar gärna det i resonemang kring att det finns starka krafter mot demokrati djupt förankrade i den afrikanska kulturen och därmed svåra eller omöjliga att förändra annat än på mycket lång sikt. De som är positiva till demokratins möjligheter att få fotfäste i Afrika hävdar att det kulturella synsättet är felaktigt och gränsande till rasistiskt.

2. Utvecklingen i Burkina Faso efter SAP.
 
Burkina Faso är ett av de länder som under tidigt 90-tal i samarbete med Världsbanken och IMF införde flerpartisystem och allmänna val. Dessutom sker en gradvis decentralisering av den politiska makten.

I landet finns en uppmärksammad bondeorganisation kallad Naam-grupperna. Dessa grupper finns etablerade över ett stort område och har många medlemmar. Denna rörelse skulle kunna vara en kraft för demokratisering.

Jag avser att undersöka om det finns ett civilsamhälle på landsbygden i Burkina Faso och om det i så fall kan vara grunden för en konsolidering av landets demokrati.

Vid en kort översikt av tillgänglig litteratur hittade jag två radikalt skiljda synsätt angående förutsättningarna för framgångsrik demokratisering i Afrika.

Patrick Chabal och Jean-Pascal Daloz (”Africa works”, London 1999) menar att demokratiseringen i sambands med SAP i Afrika inte innebär någonting. De anser att det vare sig existerar en stat eller ett civilsamhälle i Afrika. Istället finns det vertikala patron-klientsystem som försörjs av exportinkomster, lån och bistånd. Ledarskapet uppmuntrar en permanentad oordning för att biståndet skall kunna fortsätta och det finns inget inre motstånd mot den modellen i det afrikanska samhället. Den demokrati och de civilsamhällsgrupper  som nu växer upp i Afrika är bara kulisser som tjänar till att locka till sig pengar från omvärlden. Detta är den afrikanska modellen av modernisering och den fungerar. Därför kommer den inte att förändras.

Ett annat synsätt har Celestin Monga  (”The anthropology of anger” USA 1996).  Monga menar att det finns ett civilsamhälle i Afrika och en vilja att förändra samhället. Han anser att det sedan lång tid funnits en folklig rörelse för förändring till ett mindre auktoritärt samhälle i Afrika. Demokratiseringen på 1990-talet har sitt ursprung i en ilska över systemets brister och denna ilska och politiska medvetenhet finns såväl i städerna som på landet. Om den kraften används till att stärka demokratin finns det möjligheter för konsolidering i Afrika. Utländskt bistånd och utbildning i demokrati kan här spela en avgörande roll.

Genom att reflektera över fallet Burkina Faso i ljuset av dessa generella teorier kan man foga in studien i ett större sammanhang.

3. Nedbrytande av frågeställningen i delfrågor

Civilsamhälle och demokratisering i Burkina Faso

Om jag skall fastställa om det finns ett civilsamhälle och om det finns utrymme för grupper att påverka samhällsutvecklingen måste jag undersöka vad som har hänt i Burkina Faso sedan införandet av SAP.
# Kan man se tecken på ett aktivt civilsamhälle? Finns det en opposition att tala om?
# Hur har decentraliseringen gått till? Vilka områden bestämmer de lokala myndigheterna över? Finns oppositionen representerad i de lokala församlingarna? Är decentraliseringen ett sätt att slippa ta ansvar för nedskärningarna i samband med SAP?
 
Naamgrupperna

Om jag skall ta ställning till om Naamgrupperna kan vara en kraft för konsolidering av demokratin måste jag undersöka vilken typ av rörelse Naam är.
# Hur ser jordbruksförhållanden i Burkina Faso? Vilka olika typer av bönder finns representerade? Självhushåll, bomullsodlare, migrerande jordbruksarbetare, rika, fattiga.
# Är bonderörelserna demokratiska? Vilka bönder är med? Vad har de för mål? Hur är dess förhållande till förändringar i samhället? Hur fattas beslut?
# Var verkar bonderörelserna? Lokalt/centralt? Formellt/informellt? Nationellt/internationellt? Vilka kontaktytor finns med andra rörelser och med staten? Monga gör en uppdelning mellan osynlig och synlig del av politiken. Chabal/Daloz hävdar att kontakter mest sker vertikalt efter patron-klientsystem.

Analys med utgångspunkt från Chabal/Daloz och Monga

Efter beskrivningen av demokratiseringen i Burkina Faso och Naamgrupperna tänker jag mig att göra ett försök till analys utifrån Chabal/Daloz och Mongas förklaringsmodeller. Leta efter tecken som stöder eller talar mot respektive författares generella beskrivning av demokratisering i Afrika och ta ställning till vilken beskrivning som bäst förklarar utvecklingen i Burkina Faso.

# Chabal/Daloz
Är Naamgrupperna en del av de vertikala patron-klientsystemen i Afrika och därmed ett hinder för demokratisering?
Vilka tecken finns på klientelism? Hur viktigt är kontrollen av pengar från utlandet? Hur ser kontakter med staten ut? Finns det tecken på att informellt beslutsfattande är viktigare än formellt?
# Monga
Är Naamgrupperna en organiserad form av folkliga krav på förändring i demokratisk riktning och därmed en kraft för konsolidering av demokratin.
Vilka tecken finns på ilska underifrån? Från vilken nivå kommer initiativ? Finns ett politiskt medvetande som sträcker sig utanför den egna byn? Finns det tecken på en vilja till förändring?

4. Materialdiskussion

Det material jag har skaffat hittills innefattar:
-rapporter från biståndsorganisationer och andra internationella organ som har publicerat sig på Internet. Kan ge information om hur samarbetet mellan internationella biståndsorganisationer och staten i Burkina/lokala NGO:s i Burkina ser ut.
-tidningsartiklar och reseskildringar. Kan ge kommentarer och beskrivningar av förhållanden i Burkina.
-burkinska statens hemsida. Kan ge information kring de officiella målsättningarna och ramverket för demokratiseringen.
-översiktsverk om Burkina Faso och Västafrika. Kan ge den allmänna bilden av hur det burkinska samhället ser ut.

Problem är att det material jag hittat som behandlar demokratiseringen och bonderörelserna i Burkina Faso under 90-talet är ganska begränsat och är koncentrerat kring vissa aspekter, främst bevattningsprojekt och liknande. Slutsatserna jag kan dra riskerar därför att bli spekulativa.

Om jag vill skaffa mig ett större material som jag kan styra mer själv över kan jag ta kontakt med personer i Sverige med kontakter i Burkina eller skicka brev eller e-post till personer i Burkina. Allra bäst vore kanske att göra fältstudier på plats.

Jag tror att vänskapsföreningen Burkina Faso-Sverige kan hjälpa till med burkinska kontakter i Sverige. Jag har adresser till Naamgrupperna i Burkina och andra NGO:s där, samt till biståndsorganisationer och e-postadress till Världsbankens representant. Problem här kan vara tiden det tar att få svar.

Fältstudier i samband med MFS försvåras av att jag inte behärskar franska till den grad att jag skulle kunna genomföra intervju på egen hand. Jag kan läsa och förstå men inte prata obehindrat.