Marsdimman vilade över Moskva som den blå röken ur samovaren. Det började skymma. I stuprännorna höll den sammanpackade snön på att töa. Den föll ned på trottoarerna med ett brak och gick i bitar och blev till högar av blåaktig bergkristall. Kristallerna krasade under smutsiga stövlar och förvandlades strax till en smutsig välling.
Stora fastans klockor ljöd sorgmodigt över vedstaplarna och återvändsgränderna i det gamla Moskva – 80-talets Moskva under förra seklet.
Konstnären drack vodka ur glas som var gråa av ålder. Savrasovs elev Levitan – en spinkig pojke i lappad rutig kavaj och grå kortbyxor – satt vid bordet och lyssnade på Savrasov.
Ryssland har ingen som kan ge uttryck åt det, sa Savrasov. Vi skäms fortfarande för vårt fosterland, liksom jag skämdes över min farmor som gick och tiggde när jag var liten… Gumman var tystlåten och klippte med sina röda ögon, men när hon dog efterlämnade hon en ikon av Den helige Sergej av Radonezj. Hon yttrade till avsked: ” Se så, sonsonen min, lär dig att måla så att själen gråter av himlens och jordens härlighet”. Och på ikonen avbildades örter och blommor – våra mest anspråkslösa blommor, som växer på ödsliga landsvägar, och en sjö överväxt av aspar. Så klurig hon var, gumman! Jag målade akvareller på den tiden jag tog dem till Truba och sålde till småprånglarna. Vad jag målade, det skäms jag för att erinra mig. Praktfulla palats med torn och dammar med rosa svanar. Skräp och smörja. Från ungdomen till ålderdom har jag inte alls fått måla det jag hade håg till.
Pojken teg försagt. Savrasov tände fotogenlampan. I grannens, pälsmakarens rum började kanariefågeln sjunga och drilla.
Savrasov sköt obeslutsamt undan det tomma brännvinsglaset.
– Så många vyer över Peterhof och Oranienbaum jag har målat – det går inte att räkna upp. Vi fattiga hyste den största vördnad för det praktfulla. Drömmarna hos dem som skapat dessa palats och trädgårdar fick oss att skälva. Hur skulle vi sedan kunna tycka om våra fuktiga åkrar, lutande stugor, skogsdungar och det låga himlavalvet. Hur!
Savrasov viftade med handen och hällde upp ännu ett glas vodka. Han vred det länge i sina torra fingrar. Vodkan darrade av slamret från järnskodda skrindor som for förbi på gatan. Savrasov drack girigt ur glaset.
– I Frankrike arbetar den berömde Corot, sa han och harklade sig. Han kunde finna tjusningen i dimma, gråa skyar och ödsliga vatten. Men vi … Blinda är vi väl, våra ögon gläds inte åt ljuset. Berguvar är vi, nattugglor, sa han vredgat och steg upp. Nattblinda, det är synd och skam!
Levitan förstod att det var dags att gå. Han skulle ha velat äta, men den halvfulle Savrasov hade i sin samtalsiver glömt att bjuda lärlingen te.
Levitan gick ut. Åkarkuskarna gick omkring i vattnet och snösörjan och skällde på varandra kring fororna. På bulevarderna hängde sig snöflagorna fast vid de nakna trädgrenarna. Från krogar och tvättstugor slog ångan mot ansiktet.
Levitan fann trettio kopek i fickan – det var en gåva från kamraterna på Skolan för måleri och skulptur, vilka emellanåt gjorde en insamling åt honom, eftersom han var fattig – och han gick in på krogen. Ett speltyg med skramlande bjällror spelade ”På gamla Kalugavägen”. Den skrynklige kyparen som sprang förbi serveringsdisken grinade tänder och sa högljutt till värden:
– En portion korv med bröd till judegossen.
Levitan – en fattig och hungrig pojke, sonson till rabbinen i småstaden Kibarta i Kovenskguvernementet, satte sig hukande vid ett bord i moskvakrogen och täönkte på Corots tavlor. Lortiga människor väsnades runt omkring och gnällde sentimentala sånger, rökte stinkande tobak och drack sörplande den gula dekokten på tefaten. Den fuktiga snön klibbade mot de svarta fönsterrutorna och klockorna klingade motsträvigt efter varandra.
Levitan satt länge – han hade ingen brådska. Han gömde sig för vaktmästaren, som kallades ”Den onde anden”, och övernattade i de kalla klassrummen i skolan på Masnitskajagatan. Hans enda släkting, en syster, som bodde hos främmande människor, gav honom mat ibland och stoppade hans gamla kavaj. Pojken kunde inte förstå, varför fadern hade farit från småstaden till Moskva och varför både han och modern så snart hade dött och lämnat Levitan och hans syster på gatan. Att bo i Moskva var svårt och ensamt, i synnerhet för honom, en jude.
– En portion till med korv och bröd åt judegossen, sa kyparen med ben som dinglade som på en kasperdocka till värden. Deras gud tycks ge dem dåligt med mat.
Levitan böjde ner huvudet. Han ville gråta och sova. Det gjorde ordentligt ont i benen av värmen. Och natten klistrade hela tiden sjok av den våta marssnön mot fönstren.
1879 skickade polisen iväg Levitan från Moskva till sommarstugeområdet Saltykovka. Det hade kommit en ukas från tsaren med förbud för judar att bo i ”den lagligen ryska huvudstaden”. Då var Levitan arton år.
Sommaren i Saltykovka skulle Levitan sedan minnas som den värsta han upplevt. Det var olidligt varmt. Det åskade och dundrade nästan varje dag på himlen och en torr vind ven under fönstren, men det föll inte en enda droppe regn.
Det var särskilt tryckande på kvällarna. I grannstugorna tände man lamporna. Nattfjärilarna flög mot lampglasen som moln. På krocketplanerna slog kloten mot varandra Gymnasisterna och flickorna larvade sig och gnabbades, medan de spelade färdigt partiet, och sedan, sent på kvällen, sjöng en kvinnoröst en sorglig romans i trädgården:
Han lyssnade på kvällarna bakom staketet på den okändas sång och mindes en annan romans, om hur ”kärleken gråter”.
Han ville få syn på kvinnan, som sjöng så klangfullt och sorgset, han ville se flickorna som spelade krocket och gymnasisterna, som med segertjut slog iväg träkloten ända bort till järnvägsvallen. Han ville dricka te ur rena glas på balkongen, röra citronskivan med skeden och vänta länge medan den genomskinliga tråden av aprikossylt rann ner från skeden. Han ville skratta och gäckas, leka sista paret ut, sjunga till mitt i natten, gå på styltor och lyssna på studenternas upphetsade viskande om författaren Garsjin, som hade skrivit novellen ”Fyra dagar”, vilken hade blivit förbjuden av censuren. Han ville se in i den sjungande kvinnans ögon – ögonen på den som sjunger är alltid halvslutna och fyllda av tjusande svårmod.
Men Levitan var fattig, nästan utfattig. Den rutiga kavajen sprack till sist. Ynglingen hade vuxit ur den. Händerna stack fulla av oljefärg fram ur ärmarna som fågelklor. Hela den sommaren gick Levitan barfota. Hur skulle man kunna visa sig i den utstyrseln bland de glada sommargästerna!
Och Levitan gömde sig. Han tog en eka och for ut med den i vassen på dammen och målade etyder – i båten var det ingen som störde honom.
Det var större risk att måla etyder i skogen eller ute på fälten. Här kunde man stöta på någon modedockas bjärta parasoll, där hon satt i björkens skugga och läste en bok av författaren på modet, Albov, eller en guvernant som kacklade över en skock barn. Och det fanns inga som kunde förakta fattigdom så försmädligt som guvernanter.
Levitan gömde sig för sommargästerna, lyssnade längtansfullt på den nattliga sången och målade etyder. Han hade alldeles glömt bort, att hemma på Skolan för måleri och skulptur hade Savrasov förutspått Corots berömmelse, och hans kamrater – bröderna Korovin och Nikolaj Tjechov – ställt till bråk om det ryska landskapets tjusning i hans målningar. Corots framtida berömmelse drunknade direkt i livslång oförrätt, rivna armbågar och söndertrasade skosulor.
Levitan målade den sommaren mycket utomhus. Så hade Savrasov befallt. Någon gång på våren hade Savrasov kommit in i verkstaden på Mjasnitskajagatan och i vrede slagit ut ett dammigt fönster och skadat handen.
– Vad målar ni! skrek han med gråt i rösten, och torkade av blodet med en smutsig näsduk. Tobaksrök? Kolos? Grå gröt?
Utanför det sönderslagna fönstret seglade molnen, solen sken med varma fläckar på kupolerna och det flög fjun från maskrosornas bollar. På den här tiden var alla gårdar i Moskva övervuxna med maskrosor.
– Jaga efter solen på duken! skrek Savrasov , men i dörren tittade ogillande den gamle vaktmästaren, ”Den onde anden”. Ni har missat vårvärmen! Snön har smält, vattnet har flödat i ravinerna – varför ser man inte detta i era etyder? Lindarna har slagit ut, det har regnat så att det inte liknar vatten utan silver som häller ner från himlen – var finns allt detta på era dukar? Synd och skam!
Samtidigt med detta utbrott började Levitan måla utomhus. I början hade han svårt för att vänja sig vid de nya färgförnimmelserna. Det som verkade klart och rent i den inrökta rummen dämpades och täcktes på ett obegripligt sätt med ett grumligt skikt ute i fria luften.
Levitan ansträngde sig att måla så att luften, som med sin genomskinlighet omfamnade varje grässtrå, varje blad och snöhög, skulle förnimmas på hans tavlor. Allt runt omkring tycktes vara tyngt av ett lugn, något blånande och blänkande. Levitan kallade detta för luft. Men det var inte den luft som vi föreställer oss. Vi andas den, vi känner dess doft, dess kyla och dess värme. Men Levitan förnam den som en gränslös rymd av en genomskinlig atmosfär, som förlänade en sådan intagande mjukhet åt hans dukar.
Sommaren tog slut. Den obekantas röst hördes mera sällan. En gång i skymningen mötte Levitan en ung kvinna vid grinden till hans hus. Hennes smala händer lyste vita under de svarta spetsbroderierna. Spetsbrodyren satt som bräm på klänningsärmarna. Ett mjukt moln täckte himlen. Det regnade sakta. Staket och blommor hade en frän höstlukt.
Den okända stod vid grinden och försökte fälla upp ett litet paraply, men det ville inte öppna sig. Till sist gav det med sig och regnet började rassla på dess sidenyta. Den okända begav sig långsamt till stationen. Levitan såg inte hennes ansikte – det var skymdes av paraplyet. Hon såg heller inte Levitans ansikte, hon märkte blott hans bara, smutsiga fötter och höjde på paraplyet för att inte stöta till Levitan. I det svaga ljuset urskilde han hennes ansikte. Han tyckte att det verkade bekant och vackert.
Levitan återvände till sin kammare och lade sig. Talgljuset osade, regnet susade och på stationen tjöt fyllona. Längtan efter en moders, en systers, en kvinnas kärlek kom från denna stund in i Levitans hjärta, och den lämnade honom inte förrän de sista dagarna i hans liv. Den hösten målade Levitan ”En höstdag i Sokolniki”. Det var den första av hans tavlor, där den grå och gyllene hösten, sorglig som livet i Ryssland på den tiden, ja, som Levitans eget liv, andades ur duken med försiktig värme och gjorde betraktarens hjärta beklämt.
På gången i parken i Sokolniki, på högarna av fallna löv gick en ung kvinna i svart – den okända, vars röst Levitan aldrig kunde glömma. ”Min röst är både kärleksfull och längtande för dig …”. Hon var den enda mitt i höstdungen, och denna ensamhet omgav henne med en känsla av sorg och tankfullhet.
”En höstdag i Sokolniki” är den enda av Levitans landskapsmålningar, där det finns en människa, och den människan målade Nikolaj Tjechov. Hädanefter fanns det aldrig några människor på Levitans dukar. Deras plats intogs av skogar och betesängar, dimmiga översvämmade vattendrag och Rysslands fattiga bondstugor, tysta och ensliga.
Läroåren vid Skolan för måleri och skulptur led mot sitt slut.. Levitan målade sitt sista verk, examensarbetet – en mulen dag, en åker och sädesskylar.
Savrasov kastade en flyktig blick på tavlan och skrev med kritan på baksidan:” Stora silvermedaljen”.
Lärarna på skolan var lite rädda för Savrasov. Alltid berusad och grälsjuk och umgicks med eleverna som med jämlikar, men när han supit sig full störtade han omkull allt, skrek om bristen på talang hos majoriteten av konstnärer och krävde luft, rymd och ljus på dukarna.
De andra lärarnas fientlighet mot Savrasov överflyttades på hans favoritelev, Levitan. Till yttermera visso retade det de andra lärarna, att han var en begåvad judisk pojke. En jude borde enligt deras mening inte syssla med ryskt landskapsmåleri – det var något för de äkta ryska konstnärerna. Tavlan förklarades ovärdig medaljen. Levitan fick inte konstnärstitel, utan man gav honom endast diplom som lärare i välskrivning.
Med detta ynkliga diplom gick en av den tidens finaste konstnärer ut i livet, han som skulle bli Tjechovs vän och den ryska naturens förste försynte besjungare.
I skjulet i den lilla byn Maximovka, där Levitan bodde på somrarna, hängde bröderna Tjechov upp skylten: ”Köpmannen Isaak Levitans lånekassa”.
Drömmen om ett bekymmersfritt liv slog in till sist. Levitan blev än med konstnären Nikolaj Tjechov och därmed familjen Tjechov och bodde tre år i deras grannskap. På den tiden tillbringade Tjechovs varje sommar i byn Babkino i närheten av Novyj Ierusalim.
Familjen Tjechov var begåvad, bullrig och skämtsam. Det var ingen ända på alla upptåg. Vilken bagatell som helst, att fiska rudor eller gå till skogen och plocka svamp förvandlades till en glad händelse. Redan på morgonen vid téet började man berätta otroliga historier och påhitt och skratta. Detta upphörde inte förrän sent på kvällen. Alla tog fatt varje lustigt drag hos en människa eller skojigt ord och utnyttjade det som anledning till skämt eller mystifikation.
Mest av alla Levitan. Han anklagades för alla slags förbrytelser för att locka till skratt, och till slut anställde han rättegång om dessa. Anton Tjechov, sminkad som åklagare, föredrog anklagelseakten. Åhörarna föll av stolarna av skratt. Nikolaj Tjechov föreställde ett knasigt vittne. Han gav orediga vittnesmål, blandade samman, blev förskräckt och liknade bondgubben i Tjechovs novell ”Missdådaren (Zloumysjlennik)” – han som skruvade bort en mutter från rälsen för att göra sig ett sänke, när han skulle fiska asp. Alexander Tjechov var försvarsadvokat och frammässade ett högtravande, teatraliskt tal.
Vanligtvis fick Levitan sota för sitt vackra arabiska ansikte. I sina brev omnämner Tjechov Levitans vackra utseende. ”Jag kommer till er, skön som Levitan”, skrev han. ”Han var smäktande som Levitan”.
Men namnet Levitan blev inte bara ett uttryck för manlig skönhet utan även för den särskilda tjuskraften i det ryska landskapet. Tjechov hittade på ordet ”levitanisk” och använde det mycket träffande.
”Naturen här är mycket mera levitanisk än hos oss”, skriver han i ett av sina brev. Till och med Levitans tavlor skilde sig – somliga var mera levitaniska än andra.
I början togs detta som ett skämt, men med tiden stod det klart, att detta lustiga ord innebar något särskilt – det gav uttryck för den speciella charmen hos det mellanryska landskapet, som bara Levitan bland alla dåtidens konstnärer kunde överföra på målarduken.
Ibland hände det egendomliga saker på ängen vid huset i Babkino. Vid solnedgången kom Levitan ridande utklädd till beduin på en gammal åsna. Han steg av åsnan, satte sig på huk och började bedja med huvudet mot öster. Han höjde armarna, sjöng klagande och bugade sig mot Mecka. Det var en muslimsk bönestund.
I buskarna satt Anton Tjechov med en gammal bössa, som var laddad med papper och trasor. Han siktade lystet på Levitan och tryckte av. Moln av rök spred sig över ängen. I ån kväkte grodorna förtvivlat. Levitan föll till marken med ett genomträngande tjut och låtsades vara död. Man lade honom på en bår, trädde ett par gamla filstövlar på hans händer och började bära runt honom i parken. Den tjechovska familjekören sjöng allt möjligt som föll dem in till melodier av vemodiga begravningssånger. Levitan skakade av skratt, men sedan kunde han inte hålla sig längre utan for upp och sprang in i huset.
I gryningen kom Levitan ut tillsammans med Anton Pavlovitj för att meta fisk i Istra. För sitt fiskafänge valde de branta stränder, som var överväxta med buskar och lugna djuphålor, där näckrosorna blommade och stim av rödögda sarvar simmade i det varma vattnet. Levitan deklamerade viskande Tjuttjevs dikter. Tjechov blängde på honom och skällde, även han viskande, för det nappade för honom, och dikterna skrämde den skygga fisken.
Det Levitan drömde om redan i Saltykovka hade slagit in – sista paret ut, skymnimngsstunder, då en tunn måne hängde över snåren i byträdgården, livliga diskussioiner vid kvällstéet, kvinnornas leenden och förvirring, deras smeksamma ord, kärleksfulla gnabb, stjärnorna som dallrade över träddungarna, fåglarnas skri, gnisslet från kärrorna ute på åkrarna i natten, med begåvade människor hos sig, välförtjänt ära och en känsla av lätthet i själ och kropp.
Trots ett liv fyllt av sommarens behag arbetade Levitan mycket. Väggarna i hans skjul, som förut varit hönshus, var behängda med etyder från tak till golv. Vid första anblicken såg man inget ovanligt i dem. Det var samma välkända krokiga vägar, som försvinner bakom bergssluttningarna, skogsdungar, blånande fjärran, en ljus måne över bystängslen, stigar upptrampade över fälten, moln och trögt flytande åar.
Det var en välbekant värld som trädde fram på dukarna, men det fanns något nytt i den, något man inte kan återge med torftiga mänskliga ord. Levitans målningar framkallade samma smärta som minnena av den fruktansvärt avlägsna men alltid lockande barndomen.
Levitan var det vemodiga landskapets avbildare. Landskapet är alltid vemodigt, när människan är sorgsen. I århundraden har den ryska konsten och litteraturen talat om den trista himlen, de magra fälten och de sneda stugorna. ”Ryssland, arma Ryssland, dina grå stugor, dina sånger är för mig som den första kärlekens tårar!”
Från släkte till släkte har människan betraktat naturen med ögon skumma av hunger. Den tycktes henne lika bitter som hennes eget öde, som en fuktig grov brödkant. För den hungrande skulle till och med tropikernas glänsande himmel te sig ogästvänlig.
Så befäste sig misströstans envisa gift. Det kvävde allt, berövade det dess färg, dess lekfullhet, dess prakt. Det ryska landskapets mjuka mångfald ansågs länge gråtmild och dyster. Konstnärer och författaren beljög den men erkände inte detta.
Levitan härstammade från getton utan rättigheter och framtid, han kom från ett land i Väst, ett land med ynkliga småstäder, lungsiktiga hantverkare, mörka synagogor, trängsel och torftighet.
Rättslösheten förföljde Levitan hela livet. 1892 skickades han för andra gången bort från Moskva, fast han redan var känd som konstnär över hela Ryssland. Han blev tvungen att hålla sig dold i guvernementet Vladimir tills hans vänner hade utverkat att förvisningen återkallats.
Levitan var glädjelös, lika glädjelös som hans folks och hans förfäders historia. Han spelade pajas i Babkino, hängav sig åt färg och flickor, men någonstans i djupet av sitt medvetande levde tanken att han var paria, en utstött, ättling av en rätt, som upplevt förödmjukande förföljelser.
Ibland bemäktigade sig denna tanke Levitan helt. Då inträffade anfall av sjukligt missmod. Detta förstärktes av hans missnöje med sina arbeten och av medvetandet att handen inte var i stånd att i färg återge vad hans fria fantasi för länge sedan hade skapat.
När missmodet kom, flydde Levitan undan från människor. Han uppfattade dem som fiender. Han blev grov, fräck och otålig. I vredesmod skrapade han bort färgen från sina tavlor, han gömde sig eller gick på jakt med sin hund Vesta, men han jagade inte utan drev omkring i skogarna. Sådana dagar blev naturen en ersättning för närstående – den tröstade honom och förde vinden över hans panna som en modershand. På nätterna låg fälten tysta – sådana nätter vilade Levitan ut från människors dumhet och nyfikenhet.
Två gånger under sådana perioder av missmod sköt sig Levitan men förblev vid liv. Tjechov räddade honom båda gångerna.
Misströstan gick över. Levitan kom tillbaka till människorna, målade på nytt, älskade och vecklade in sig i mänskliga förhållandens alla komplikationer, tills hamn åter drabbades av missmod.
Tjechov ansåg att Levitans nedstämdhet var början till en psykisk sjukdom. Men detta var nog den typ av obotlig åkomma som finns hos varje stor människa som kräver mycket av sig själv.
Allt han målat var verkningslöst. Bortom färgerna på duken såg Levitan andra – ännu renare och mustigare. Med dessa färger och inte med fabrikstillverkad cinnober, kobolt och kadmium ville han skapa det ryska landskapet – genomskinligt som septemberluften, i festskrud som träddungen i lövfällningens tid.
Men hans inre dysterhet höll honom i händerna medan han arbetade. Levitan kunde långa tider inte måla ljust och luftigt. Det låg ett matt sken över dukarna och färgerna var dystra. Han kunde inte på något sätt få dem att le.
1886 for Levitan för första gången från Moskva söderut till Krim.
I Moskva hade han hela vintern målat dekorationer för operan och detta hade inte gått spårlöst förbi. Han började handskas djärvare med färgerna. Penselföringen blev friare. De första tecknen på ännu en egenskap som hör samman med ett äkta konstnärskap – tecknen på djärvhet i materialanvändningen – framträdde. Denna egenskap är nödvändig för alla som arbetar med att förkroppsliga sina tankar och föreställningar. En författare måste vara dristig med ord och sin fond av iakttagelser, en skulptör med lera och marmor och en konstnär med färger och linjer.
Det värdefullaste Levitan lärde sig i söder var de rena färgerna. Den tid han tillbringade på Krim framstod för honom som en oavbruten morgon, då luften har klarnat under natten, som vattnet i de enorma vattensamlingarna i bergsdalarna, så ren att man på långt håll ser daggen, som rinner från bladen, och miltals kan se det vita vågskummet, som slår mot de steniga stränderna.
Oändliga rymder av luft låg över Söderns jord och förlänade färgerna skärpa och tydlighet. I söder kände Levitan fullt klart, att det bara är solen som påverkar färgerna. Den största måleriska verkan ligger i solljuset, och allt som verkar grått i den ryska naturen är bra blott för att det är samma solljus, men dämpat och filtrerat genom lagret av fuktig luft och molnens tunna slöja.
Sol och svart färg är oförenliga. Den svarta färgen är inte färg utan färgens döda kropp. Detta blev Levitan medveten om och efter resan till Krim beslöt han rensa undan alla mörka toner från sina tavlor. Det lyckades honom inte alltid.
Så började många års kamp efter ljuset.
Vid samma tid arbetade Van Gogh i Frankrike med att på målarduken återge den brännande solen, som förvandlade vingårdarna i Arles till rött guld. Vid ungefär samma tid studerade Monet solljuset på murarna till katedralen i Reims. Han märkte till sin förvåning att ljustöcknet gav den enorma katedralen viktlöshet. Det föreföll som om katedralen inte var byggd av sten utan av olika blekt färgade luftmassor. Man måste gå tätt intill den och föra handen över stenväggen för att återvända till verkligheten.
Än så länge arbetade Levitan försiktigt. Fransmännen gick djärvt och ihärdigt till verket. De hade hjälp av känslan av personlig frihet, kulturtraditionerna och en förnuftig kreativ miljö. Levitan var berövad allt detta.
Från resan söderöver sällade sig till hans vanliga nedstämdhet även det ständiga minnet av torra och tydliga färger och av solen som förvandlade varje dag i människans liv till en fest.
I Moskva fanns det ingen sol. Levitan bodde i möblerade rum i ”Anglia” på Tverskajagatan. Staden var på natten insvept i en så tät och kall dimma att den inte hann skingras under den korta vinterdagen. I rummet lyste en forogenlampa. Dess gula sken blandades med den mörka fuktiga dagen och täckte människornas ansikten och de påbörjade dukarna med smutsiga fläckar.
Ånyo, men inte så länge, återvände nöden. Det blev tvunget att betala värdinnan med etyder i stället för pengar.
En oerhörd skam bemäktigade sig Levitan, då värdinnan satte på sig sin pincenè och granskade ”de små tavlorna” för att välja den mest lättsålda. Mest förvånande var att värdinnans morrande sammanföll med tidningskritikernas recensioner.
– Monsieur Levitan, sa värdinnan, varför ritar ni inte dit en riktig ko på den här ängen, och här under linden, varför sätter ni inte dit ett förälskat par? Det vore en fröjd för ögat. Kritikerna skrev ungefär likadant. De fordrade att Levitan livade upp sina landskap med gåsflockar, hästar, herdefigurer och kvinnor.
Kritikerna krävde gäss, men Levitan tänkte på den härliga solen tidigt eller sent borde flöda över Ryssland på hans dukar och förläna varje björk en tyngd och glans av ädel metall.
Efter Krim påverkades Levitan starkt och länge av Volga.
Den första resan till Volga var misslyckad. Kyliga regn grumlade vattnet i Volga. Vinden drev korta trista vågor över floden. Av det envisa regnandet tårades stugfönstren i byn vid Volga, där Levitan slagit sig ner, i fjärran var det dimmigt och allt runt omkring slukade grå färg.
Levitan led av kölden, av den hala leran på Volgas stränder och av omöjligheten till friluftsmåleri.
Han började sova dåligt. Den gamla värdinnan snarkade bakom avbalkningen, och Levitan avundades henne och skrev om sin avund till Tjechov. Regnet trummade på taket, och varje halvtimme tände Levitan en tändsticka och såg på klockan.
Gryningen gick vilse i dessa ogenomträngliga nattliga ödemarker, där en ogästvänlig vind härskade. Levitan greps av skräck. Han tyckte, att natten skulle komma att vara i veckor och att han förvisats till denna smutsiga lilla by och var dömd att hela sitt liv lyssna på, hur björkens våta grenar slog på timmerväggen.
Ibland gick han ut på trappan på natten, och grenarna slog honom hårt i ansiktet och händerna. Levitan blev arg, började röka en cigarett men kastade genast bort den – den sura tobaksröken gav kramp i käkarna.
På Volga hördes den envetna ljudet från ångbåtarnas hjul – en bogserbåt blinkade med sina gula lyktor och drog stinkande pråmar uppåt till Rybinsk.
Den väldiga floden tycktes Levitan som förgården till det dystra helvetet. Gryningen skänkte ingen lättnad. Molnen trängdes ljudlöst, vandrade från nordväst och släpade regnens våta kjortelfåll över marken. Vinden ven i den sneda fönstren och fick händerna att bli röda av köld. Kackerlackorna sprang åt alla håll ur lådan med färger.
Levitan saknade psykisk uthållighet. Han blev förtvivlad över bristen på överensstämmelse mellan vad han föreställt sig och vad han fick se i verkligheten. Han ville se solen, men den visade sig inte. Levitan var blind av raseri och lade den första tiden inte ens märke till de vackra nyanserna av grått och gråblått som är typiska för regnväder.
Men till slut övervann konstnären sin neurasteni. Levitan fick upp ögonen för regnets skönhet och skapade sina ”regntavlor”: ”Efter regnet (Posle dozjdja)” och ”Över evig ro (Nad vetjnym pokoem)”.
Man måste titta långsamt på Levitans tavlor. De frapperar inte ögat. De är anspråkslösa och exakta, alldeles som Tjechovs noveller, men ju längre man betraktar dem, desto angenämare blir stillheten i provinsköpingarna, de välbekanta floderna och byvägarna.
På tavlan ”Efter regnet” finns hela tjusningen en regnig afton i en liten stad vid Volga. Vattenpölarna blänker. Molnen drar bort bortom Volga som en låg rök. Ångan från ångbåtarnas skorstenar lägger sig på vattnet. Pråmarna vid stranden har mörknat av fukt.
Sådana sommarskymningsstunder är det skönt att gå in i den torra förstugan och de låga rummen med nyskurade golv, där lamporna redan är tända, och man hör genom de öppna fönstren hur regndropparna faller och känner lukten från den förvildade trädgården. Det är gott att höra toner från den gamla flygeln. Dess slaknade strängar ljuder som en gitarr. Det står en mörk fikus i en bytta bredvid flygeln. En gymnasissa sitter i fåtöljen med benen uppdragna under sig och läser Turgenev. En gammal katt strövar omkring i rummen och hans öra darrar nervöst – han hör efter om inte knivarna ska börja hacka i köket.
Det luktar bastväv från gatan. I morgon är det marknad, och in på kyrktorget kommer kärrorna farande. Ångbåten går nedåt på floden och hinner fatt regnmolnet som täcker halva himlen. Gymnasissan tittar efter ångbåten och hennes ögon blir stora och beslöjade. Ångbåten går till städerna längre ner, där det finns teatrar, böcker och lockande möten. Men runt den lilla staden blir de rufsiga rågfälten allt blötare.
På tavlan ”Över evig ro” uttrycks regnvädersdagens poesi med ännu större kraft. Tavlan är målad på stranden av sjön Udomlja i guvernementet Tver.
Från bergssluttningen, där de mörka björkarna böjer sig under vindens stötar - och mitt bland dessa björkar står en nästan nerruttnad timmerkyrka - där öppnar sig i fjärran en ödslig flod, ängar mörknade i regnvädret och en enorm molnfylld himmel. Tunga moln, fyllda av kall fuktighet, hänger över marken. Sneda regnlakan täcker vidderna.
Ingen konstnär har före Levitan förmedlat de ändlösa ryska vidderna i regn med sådan sorgsen styrka. Den är så lugn och triumferande att den känns magnifik.
Den andra resan till Volga blev mera lyckosam. Levitan åkte inte ensam utan tillsammans med konstnärinnan Kuvsjinnikova. Många. även Levitan själv, trodde att denna kvinna, som älskade honom på ett rörande sätt, beskrevs i Tjechovs novell ”Hoppetossan (Poprygunja)”. Levitan blev mycket stött på Tjechov för den novellen. Vänskapen blev förstörd och det var mödosamt och tog lång tid att försonas. Levitan kunde hela sitt liv inte förlåta Tjechov för den novellen.
Levigtan reste med Kuvsjinnikova till Rjazan och därifrån med ångbåt nedför Oka till kåkstaden Tjulkovo. Där beslöt han sig för att stanna.
Solen gick ned i fälten bortom de leriga sluttningarna. Småpojkarna jagade efter duvor, som var röda av solnedgången. På ängen vid stranden brann eldar och i kärren hördes viporna dystert skria.
På bryggan i Tjulkovo kom det fram en kortväxt gammal gubbe med ett utstående öga. Han drog otåligt Levitan i ärmen på kavajen av råsiden och tummade den länge mellan sina fingrar.
– Vad vill du, farbror? undrade Levitan.
– Klädestyg, sa gubben och hickade. Gärna titta på klädestyg. Kors, det gnisslar som kvinnohår. Och vad är det här, ursäkta herrn, är det frun, eller…? Gubben pekade på Kuvsjinnikova. Hans ögon blev elaka.
–Det är min fru, svarade Levitan.
– Så-å, sa gubben olycksbådande och gick sin väg. Fan vet, hur det är fatt, och varför ni drar omkring i världen.
Detta möte lovade inget gott. När Levitan och Kuvsjinnikova nästa morgon satte sig på sluttningen och öppnade sina färglådor, blev det oro i byn. Gummorna började springa från stuga till stuga. Gubbarna, dystra, med halm i håret och utan bälte runt skjortan, samlades sakta på sluttningen, satte sig ett stycke ifrån och tittade tigande på konstnärerna. Småpojkarna väsnades bakom ryggen, knuffades och bråkade.
En tandlös gumma kom fram från sidan, tittade länge på Levitan och suckade plötsligt.
– Herre Jesus Kristus, varför gör du detta, din rackare?
– Bönderna började sorla. Levitan satt där blek, men behärskade sig och beslöt skämta bort saken.
– Titta inte, sa han till gumman, ögonen kan brista.
– O-o-oh, din lymmel, skrek gumman, snöt sig i kjolfållen och gick bort till bönderna. Där stod en gråtmild munk, som kommit vandrande till Tjulkovo, okänt varifrån, och fått sitt levebröd hos kyrkan där, stödd på en vandringsstav.
– Galna människor! ropade han halvhögt. Varför de gör så, kan man inte begripa. Ritar planer av Guds ängar. Vi kan inte undgå eldsvådor, bondemän, vi kan inte undgå olycka.
– Samling! skrek gubben med det utstående ögat. Vi har inte för vana att måla tavlor med kvinnor. Samling!
– Det var bara att samla ihop färgerna och gå sin väg.
Samma dag reste Levitan och Kuvsjinnikova från kåkstaden. När de gick till bryggan ägde en virrig samling rum vid kyrkan och man hörde munkens gnällande utrop:
– Galna människor. Okristliga. Kvinnan går med obetäckt huvud.
Kuvsjinnikova hade varken hatt eller schalett.
Levitan åkte nedför Oka till Nizjnij och gick där över till ångbåten till Rybinsk. Dagarna i ända satt han och Kuvsjinnikova på däck och tittade på stränderna – de sökte platser för etyder.
Men det fanns inga bra ställen, Levitan såg allt oftare dyster ut och klagade på att han var trött. Stränderna dök upp långsamt och enformigt utan att fröjda ögat med vare sig måleriska byar eller lugna krökar.
Slutligen fick Levitan från däck syn på en gammal liten kyrka i Ples, timrad av tallkubb, Den stod svart mot den gröna himlen och den första stjärnan lyste över den glänsande och strålande.
I denna kyrka, i kvällens stillhet och i de sjungande rösterna från kvinnorna, som sålde mjölk på bryggan, tyckte Levitan sig märka så mycket ro att han omedelbart beslöt stanna i Ples.
Därmed började en ljus period i hans liv.
Den lilla staden var tyst och avfolkad. Tystnaden stördes blott av klockklangen och bölandet från en kreaturshjord, och på nätterna – av nattvaktens signaler. På gatuslänterna och sluttningarna blommade kardborre och växte det målla. I husen torkades lindblom på fönsterbrädorna bakom muslinsförhängena.
Dagarna var envist soliga och torra. Det var rysk sommar och ju mer det närmade sig höst, desto mer mogna färger. Redan i augusti rodnar lövverket i äppelträdgårdarna, åkrarna lyser i grått och på kvällarna vilar molnen över Volga, täckta av en varm rodnad.
Nedstämdheten gick över. Levitan skämdes över den rent av.
Varje dag bjöd på rörande överraskningar – än den svagsynta gumman, som tog Levitan för en tiggare och lade till honom en nött femkopeksslant i färglådan, än barnen som knuffade varandra i ryggen och bad att han skulle rita av dem men sedan exploderade av skratt och sprang undan, än den unga grannkvinnan som var gammaltroende och kom i hemlighet och med ett sjungande tonfall beklagade sig över sin tunga lott. Henne gav Levitan öknamnet Katerina från Ostrovskijs ”Åskvädret (Groza)”. Han beslöt hjälpa Katerina att fly ur Ples från sin förskräckliga familj. Flykten diskuterades i en dunge utanför staden. Kuvsjinnikova viskade med Katerina och Levitan låg på vakt i kanten av dungen och varnade kvinnorna för fara med en tyst vissling. Katerina lyckades verkligen rymma.
Före resan till Ples hade Levitan bara älskat det ryska landskapet, men folket, som bebodde detta stora land, förstod han sig inte på. Och vilka kände han? Den grove skolvaktmästaren ”Den onde anden”, krogkypare, fräcka vaktmästare i möblerade rumshotell och obildade Tjulkovobönder. Han hade ofta sett elakhet, smuts, slö undergivenhet och förakt för honom själv, en jude.
Före livet i Ples hade han inte trott på folkets vänlighet, förstånd och förmåga att förstå mycket. Efter Ples kände Levitan närheten inte bara till det ryska landskapet utan även till dess folk – begåvat, vanlottat och liksom förstummat antingen inför en ny katastrof eller inför en stor befrielse.
Under denna andra resa till Volga målade Levitan många dukar. Om dessa arbeten sa Tjechov till honom: ”På dina tavlor finns det redan ett leende”.
Ljus och glans visade sig för första gången hans ”volgaverk” – i ”Det gyllene Ples (Zolotoj Ples)”, ”Frisk vind (Svezjyj veter)” och ”Aftonringning (Vetjernyj zvon)”.
Nästan alla har vi minnen kvar från barndomen av skogsgläntor överströdda med löv, yppiga och vemodiga hörn av vårt fosterland, som skiner i blågrått under en sval sol med tysta vindstilla vatten och skriande kringflygande fåglar.
Vid mogen ålder väcks dessa minnen till liv med förvånansvärd kraft av den obetydligaste anledning – som ett förbiilande landskap utanför tågfönstret – och framkallar en känsla av sinnesrörelse och lycka, som vi inte själva kan förstå, och en önskan att lämna allt: städerna, plikterna, människorna omkring sig – och ge sig ut i ödemarken till okändas sjöars stränder, till skogsvägar, där varje ljud hörs så klart och länge som på bergens krön vare sig det rör sig om ånglokets tutande eller drillar från en fågel, som fladdra i rönnbuskarna.
En sådan känsla av länge sedan sedda och kära platser blir kvar när man sett Levitans tavlor med höst- och Volgamotiv.
Levitans liv var händelsefattigt. Han reste inte mycket. Han älskade bara mellersta Ryssland. Resor till andra platser ansåg han vara fåfängt tidsslöseri. Så upplevde han även utlandsresan.
Han besökte Finland, Frankrike, Schweiz och Italien.
Finlands gränser, dess älvars mörka vatten, den murriga himlen och det dystra havet framkallade svårmod. ”På nytt blev jag missmodig utan gräns och måtta”, skrev Levitan till Tjechov från Finland. ”Här finns ingen natur”.
I Schweiz blev Levitan frapperad av Alperna, men synen av dessa berg tyckte han inte skilde sig inte från kartongmodeller bemålade i bjärta färger.
I Italien tyckte han bara om Venedig, där luften var full av silvernyanser, födda ur de matta lagunerna.
I Paris såg Levitan Monets tavlor, men han lade dem inte på minnet. Först inför döden uppskattade han impressionisternas måleri och förstod, att han själv delvis var deras ryske föregångare – och först då nämnde han deras namn med erkänsla.
Under sina sista år tillbringade Levitran mycket tid i trakten av Vysjnyj Volotjok vid sjön Udomljas stränder. Där hos godsägarfamiljen Panafidin råkade han in i ett virrvarr av mänskliga relationer igen och sköt sig men räddades ...
Ju mer han mognade desto oftare stannade Levitans tanke vid hösten.
Levitan målade visserligen några ypperliga vårmotiv, men det var nästan alltid en vår som liknade hösten.
De mjukaste och mest rörande dikterna, böckerna och tavlorna har de ryska diktarna, författarna och konstnärerna skapat om hösten.
Levitan, liksom Pusjkin, Tjuttjev och många andra, väntade på hösten som den käraste och snabbast övergående tiden på året.
Hösten berövade skogarna, fälten och hela naturen dess mustiga färger och regnen tvättade bort grönskan. Dungarna blev genomskinliga. Sommarens dunkla färger förbyttes i stillsamt guld, purpur och silver. Det var inte bara jorden som förvandlades utan även själva luften. Den blev renare, kyligare och vidderna i fjärran blev djupare än på sommaren. Så förbyts hos stora mästare inom konst och litteratur ungdomens överdådiga färgprakt i mognadens stränga avklarnad.
Hösten är mycket mångfacetterad på Levitans målningar. Man kan inte räkna upp alla höstdagar som han fäst på duken. Levitan efterlämnade omkring hundra ”hösttavlor”, etyderna oräknade.
På dessa avbildades ting han känt sedan barndomen: höstackar svartnade av fukt, små åar som snurrade de fallna löven i långsamma vattenvirvlar, ensamma guldglänsande björkar som ännu inte rappats av vinden, himlen likt tunn is och toviga regn över skogens hyggen. Men i alla dessa landskap, vad de än föreställde, förmedlades bäst av allt avkedets vemod, de fallande löven, de vissnande gräsen, binas stilla surrande före kylan och förvintersolen, som knappt märkbart värmer jorden.
Undan för undan utvecklades en svår hjärtsjukdom hos Levitan, men varken han eller hans närmaste visste om den, förrän den första häftiga attacken kom.
Levitan ville inte söka bot. Han var rädd för att uppsöka läkare och rädd för att höra sin dödsdom. Läkarna skulle naturligtvis förbjuda honom att vistas i naturen, och detta skulle för honom innebära döden.
Levitan längtade ännu mer än i ungdomen. Allt oftare gick han ut i skogarna – sommaren före sin död bodde han i trakten av Zvenigorod – och där fann man honom gråtande och förvirrad. Han visste att inget – varken läkare, ett lugn liv eller den natur han så lidelsefullt älskade kunna hejda det annalkande slutet.
Vintern 1899 sände läkarna Levitan till Jalta.
Då bodde Tjechov i Jalta. De gamla vännerna möttes åldrade och främmande. Levitan gick tungt stödd på en käpp, hade svårt att andas och talade med alla om sin snara död. Han fruktade den och dolde inte detta. Han hade nästan oavbrutet ont i hjärtat.
Tjechov längtade till Moskva, till norr. Fastän havet med hans egna ord var ”stort”, gjorde
det världen trång. Förutom havet och det vintertysta Jalta tycktes inget annat återstå i livet.
Någonstans långt bortom Charkov, Kursk och Orjol låg det snö, ljusen i de fattiga byarna
blinkade i blindo i den mjölkvita snöyran, det kändes skönt och intimt för hjärtat, betydligt
mer nära än cypresserna och den söta havsluften. Man fick ofta ont i huvudet av denna luft.
Allt verkade angenämt: både skogar, bäckar – alla slags Pechorkor och Vertusjinkor, och
ensamma höstackar, som verkade för alltid bortglömda av människan, belysta av en dimmig
måne på öde fält om kvällen.
Himlen rörde sig nedanför och detta gjorde Levitan förskräckt på samma sätt som han
skrämdes av den oerhörda tystnaden i bergen. Emellanåt stördes den blott av rasslet från
nedrasande stenar. Skiffer gled ner från sluttningen och bragte det torra taggiga gräset i
gungning.
Levitan ville till bergen och bad att man skulle föra honom till Aj-Petri, men man vägrade
– den bitande bergsluften kunde vara dödsbringande för honom.
Jalta gav ingen hjälp. Levitan återvände till Moskva. Han gick knappast ut ur sitt hus i
Trechsvjatitelskijgränden.
Den 22 juli 1900 dog han. Det var sent i skymningen, då den första sjärnan visar sig
oändligt högt över Moskva och trädens lövverk är tyngda av gult damm och reflekterar den
slocknande solen.
Sommaren hade varit mycket sen. Först i juli blommade syrenerna över. De växte tätt och
tungt över staketet kring huset. Doften från lövverket, syrenerna och oljefärgerna kändes i
verkstaden, där Levitan låg döende, en doft som hela livet följt konstnären, som på duken
återgivit vemodet i den ryska naturen – den natur som även liksom människan, som det
föreföll, väntade på andra, glädjefyllda dagar.
Dessa dagar kom mycket snart efter Levitans död, och hans lärjungar kunde se det deras
lärare inte fick se – ett nytt land, vars landskap blev annorlunda, därför det blev annorlunda –
människan blev en annan och vår frikostiga sol, våra vidders väldighet, himlens renhet och
glansen av festliga färger, som var obekanta för Levitan.
Levitan såg inte detta, därför att landskapet är glatt bara när människan är glad och fri.
Levitan ville skratta, men han kunde inte överföra ens ett svagt leende till målarduken.
Han var alltför ärlig för att inte se folkets lidande. Han besjöng ett väldigt fattigt land och
dess natur. Han betraktade denna natur med det pinade folkets ögon – häri ligger hans
konstnärliga styrka och i detta ligger delvis förklaringen till hans charm.
(Konstantin Paustovskij, 1937,
ur: Sobranie sotjinenij, bd 3,Moskva,
1982, s. 539 ff.) Översättning till svenska: Lennart Magnusson©, 1998