KONSTANTIN PAUSTOVSKIJ: Farväl till sommaren

I några dagar hade det kalla regnet oupphörligt öst ner. I trädgården susade en fuktig vind. Redan när klockan var fyra, tände vi fotogenlamporna och tänkte motvilligt att sommaren var slut för gott och att jorden höll på att gå allt längre och längre in i täta dimmor mot mörker och tvärköld.

Det var i slutet av november - den dystraste tiden på landsbygden. Katten sov hela dagarna hoprullad i den gamla fåtöljen och spratt till i sömnen, när det mörka regnet piskade mot fönstren.

Vägarna blev håliga. På floden skummade vattnet gulaktigt som äggviteskum. De sista fåglarna hade gömt sig under takkanterna, och nu hade det gått drygt en vecka sedan vi sist hade någon på besök: varken gubben Mitrij, Vanja Maljavin eller jägmästaren.

Det var bäst om kvällarna. Vi eldade i spisarna. Elden sjöng och purpurröda skuggor darrade på timmerväggarna och på en gammal gravyr - ett porträtt av konstnären Brjullov. Tillbakalutad i en fåtölj betraktade han oss, och med en uppslagen bok lagd åt sidan verkade det som om han på samma sätt som vi lyssnade till regnets smatter mot takplankorna.

Lamporna brann klart och den gamla invaliden till samovar sjöng hela tiden sin enformiga sång. Så fort man bar in den i rummet, blev det genast trivsamt - kanske för att fönsterglaset började svettas och skymde den ensamma björkgrenen som dag och natt knackade på fönstret.

Efter teet satte vi oss vid spisen och läste långa, gripande romaner av Dickens eller bläddrade i tunga band av tidskriften "Niva" eller "Konstrevyn" från förr i världen.

På nätterna gnällde den lilla rödbruna taxen Funtik ofta i sömnen. Man fick lov att stiga upp och stoppa om honom med en varm ylletrasa. I sömnen slickade Funtik tacksamt och försiktigt handen och somnade igen med en suck.

Mörkret väsnades utanför väggarna med regnets skvalande och vindens stötar, och det var kusligt att tänka på dem som kanske överraskats denna ovädersnatt i de mörka skogarna.

En natt vaknade jag med en underlig känsla. Jag tyckte att jag hade blivit döv i sömnen. Jag låg med slutna ögon och lyssnade länge. Till slut förstod jag att jag inte var döv, utan att det helt enkelt hade blivit ovanligt tyst. En sådan tystnad brukar kallas "dödstystnad". Regnet hade hade dött bort, vinden hade dött och den susande, oroliga trädgården var död. Man hörde bara då och då, hur katten snusade i sömnen.

Jag slog upp ögonen. Ett vitt och jämnt sken fyllde rummet. Jag steg upp och gick fram till fönstret. Utanför var allt tyst och snöigt. På den mulna himlen lyste den ensamma månen på ett svindlande avstånd och runt den skimrade en gulaktig ring.

När hade den första snön fallit? Jag gick fram till vägguret. Det var så ljust att visarna tydligt lyste svarta. De visade på två.

Jag hade somnat vid midnatt. Det innebar att jorden på dessa två timmar hade förvandlats så; på två korta timmar hade kölden förtrollat trädgården och skogen.

Genom fönstret såg jag hur en stor grå fågel satt på en av lönnens grenar i trädgården. Grenen började gunga, och snön började dugga från den. Fågeln lyfte sakta och flög iväg, men snön fortsatte att falla som ett glasregn. Sedan blev allt tyst igen.

Ruvim vaknade. Han tittade länge ut genom fönstret, suckade och sa:

- Den första snön är väldigt klädsam.

Jorden låg festklädd som en blyg brud.

På morgonen knastrade allting runt omkring: de frusna vägarna, löven på yttertrappan och nässlornas svarta stjälkar, som stack upp ur snön.

Till tedags kom gubben Mitrij mödosamt gående. och gratulerade till den första snön.

- Så har då jorden tvagit sig, sa han, med snövatten ur ett handfat av silver.

- Var har du fått sådana ord ifrån, Mitrij? sa Ruvim.

- Men är det inte så? smålog gubben. Min salig mor berättade att för länge, länge sedan, så tvättade sig vackra flickor med den första snön ur en silverskål, och därför falnade aldrig deras skönhet. Det var före tsar Peter, min vän, när rövare plundrade köpmän i skogarna här.

Det var svårt att sitta hemma den första vinterdagen. Vi gick iväg till skogssjöarna. Gubben följde med oss fram till skogsbrynet. Han hade också velat komma med till sjöarna, men "det lät´en inte gikten i benen".

I skogen var det högtidligt ljust och tyst.

Dagen liksom slumrade. Från den mulna höga himlen föll sparsamt enstaka snöflingor. Vi andades försiktigt på dem och de förvandlades till rena vattendroppar, grumlades, frös till och rullade ihop sig på marken som glaspärlor.

Vi strövade i skogen ända till skymningen och gick omkring på välbekanta ställen. En flock domherrar satt med uppburrade fjädrar i de snöbeströdda rönnarna.

Vi bröt av några frostnupna klasar av de röda rönnbären - det var det sista minnestecknet av sommaren och hösten.

I den lilla sjön, som kallades Laras damm, växte alltid mycket andmat. Nu var vattnet i sjön mycket svart - all andmat hade sjunkit till botten inför vintern.

Vid standen började en glasklar isrand växa ut. Isen var så genomskinlig att den var svår att se även på nära håll. Jag fick syn på ett stim småmört och kastade en liten sten mot dem. Stenen landade på isen och klang till: småmörtarna kastade sig mot djupet med blänkande fjäll, och på isen blev det kvar ett vitt, grynigt märke efter stenen. Därav slöt vi oss till att det vid stranden hade bildats ett lager av is. Vi bröt sönder enstaka isstycken med händerna. De krasade och lämnade efter sig en blandning av snö- och lingondoft.

Någonstans i gläntorna drog flyttfåglarna omkring och pep ömkligt. Himlen över våra huvuden var mycket ljus och vit, men mot horisonten tjocknade den och färgen påminde om bly. Därifrån rörde sig långsamma snömoln.

I skogen blev det allt mörkare och tystare och till slut började började snön falla tätt. Den smalt i sjöns svarta vatten, kittlade i ansiktet och höljde skogarna i vit rök.

Vintern hade börjat härska över jorden, men vi visste att under den luckra snön kunde man ännu hitta färska skogsblommor, om man grävde undan den med händerna, och vi visste att i spisarna skulle elden alltid spraka och tillsammans med oss skulle mesarna bli kvar för att övervintra, och vintern tycktes oss lika underbar som sommaren.

(1941; övers. Lennart Magnusson©, 1995.)