Kamrat Karvonen drog ur kavajfickan lugnt opp en trasig borgartidning och stack mig under näsan en notis, som var inringad med blåpenna.Där berättades i notisen om, att en viss person vid namn Rahja hade fört ett tåg med sprit till Helsinki. En annan, hans bror Ivan Rahja, hade skaffat fram ett helt tåg med vapen. I slutet av notisen efterlyste man ironiskt en tredje broder, som skulle kunna skaffa ett tågsätt med spannmål till de hungrande finnarna.
»Och han fanns, den tredje brodern, Jakob Rahja,« sade kamrat Karvonen muntert.
Lokomotivföraren Jakob Rahja hade rådgjort med sina bröder och sedan föreslagit, att man skulle sända godståg till Ryssland efter bröd; de ryska arbetarna skulle hjälpa oss.
Han medföljde själv det första tåget som kommissarie.
Det andra tåget hade avgått redan för en vecka sedan, det tredje skulle gå denna dags natt.
Järnvägsroman av Gennadij Fisch (1934).
Översättning (1999–2005) ifrån ryskan till mer eller mindre skånsk svenska av Erik Jonsson.
Förr rådde i järnvägsförvaltningens lokaler den strängaste ordning; tjänstemännens stålpennor raspade, Underwood-maskinerna knattrade och det prasslades med tjänstepapper. Nu hade folk brått och gick omkring ifrån rum till rum med hastiga steg; borden i några av arbetsrummen var skjutna till sidan; i ett rum låg några rödgardister och sov utsträckta rätt på golvet. I det rum, dit chefen hade skickat mig, var det mycket livligt. Folk diskuterade hetsigt någonting.
„Våra nationalister ville bygga järnvägarna med en annan spårvidd, än ryssarna“, berättade kommissarien för oss. „De var rädda för, att de skulle inskränka sin oavhängighet. Det var då väl, att nationalisterna blev slagna i sin kamp för de smalare spåren, så att vi nu kan föra över tåget direkt ifrån våra finska spår! Ledningen för våra järnvägar hade på den tiden tänkt sig att överlista ryssarna. De lade ut lättare räls och fastlade såna lastprofiler, att de tunga ryska vagnarna inte kunde passera överallt. Deras godsvagnar lastas bara till hälften, våra är ju mindre.
„Kamrat, här förberedes ett brott! På stationen står där ett trupptransporttåg. De är beväpnade … Deras lokomotiv har gått sönder. De väntar på ett tåg för att ta loket ifrån det.“„Vårt lok kan inte bytas ut, det är anvisat vårt tåg och kommer ända ifrån Finland.“
„Det skiter de väl i. Detta är anarkister. De begriper alldeles för mycket om, hur det går till vid järnvägen! De är beväpnade till tänderna. De har ödelagt två godsmagasin på vår station.“
Flera stationer har vägrat förse oss med bränne. Här går lokomotiven redan på kol …Man har föreslagit oss att byta lokomotiv, men det kan vi inte göra. Vårt lok är ju för hela sträckan anvisat till vårt vagnsätt. Alltså måste vi bygga om fyrboxen och rosten för koleldning.
På en del ställen brinner det snabbare, och där bildas lufthål. Över dessa lufthål måste man kasta in ett tunt skikt färska kol. Själve djävulen kan inte begripa, varför elden i en del av fyrboxen kan slockna, mens där i en annan del plötsligt blossar opp en klar, stark flamma.
Airola gav några varningssignaler för att skrämma bort vargarna och körde fram lokomotivet till stationsbyggnaden, där det lyste ur en överisad fönsterglugg. Vargarna sprang ett tjugotal steg bort ifrån lokomotivet men lämnade inte stationen. Deras ögon blänkte, så att de såg ut som små, grönaktigt glödande kol.
Vi körde ända fram till perrongen de två vagnarna med brutna plomberingar och de vapen, som vi hade fråntagit anarkisterna.„Dem har vi tagit ifrån anarkisterna, nu överlämnar vi dem till bolsjevikerna!“ sade kommissarien stolt.
Tillsammans med gjutarna gick de in på expeditionen för att upprätta en handling om överlämnandet av vapnen, mens rödgardisterna tog itu med att lasta av gevär, revolvrar, patroner och granater ur våra vagnar. Jag för min del sprang hän till sista vagnen, till mina rödgardister, som nu hade varit instängda i vagnen och inte givit något som helst livstecken ifrån sig. Jag bankade på dörren.
„Eino, du har en benägenhet för överdrifter. Jag för min del känner till två exempel på sånt. Ibland lägger man vid sträng vinter en bana från bangården i Archangelsk in till staden över Norra Dvinas is; och under rysk-japanska kriget lade man ett spår över Bajkalsjön för att inte behöva köra runt omkring den längs stränderna.“
I en läderväska, som kommissarien bär i en axelrem, har han flera tjocka buntar kerenskijsedlar. Jag har svårt att säga, på hur många rubler, men om vi tar i betraktande, att var kerenka (fyrtio rubel) är tryckt på ett papper, vilket är jämnt hälften så stort som en femmarkssedel, och ifall jag säger dig, att han hade mer än fem skålpund papper, så begriper du, att kommissarien har tagit med sig ett ordentligt belopp.På vägen till Rådet[Not] fick vi gå över salutorget. Här sålde man stekt kött, små piroger och pelmeny,[Not] som tillagades i kundens åsyn; på torget fanns det bröd -- det såldes inte hemligt under disk.
Ur silon gick sädeskornen på transportband inuti ett rör ner till vagnarna, vilka stod på ett spår, som låg nästan alldeles intill byggnaden. Vi fyllde på sädeskornen igenom luckor och med vagnarnas dörrar stängda. De gled ner igenom en lärftslang -- gyllene sibiriska sädeskorn, stora, mättande vetekorn.
Här var stekta, feta gäss, bärnstensfärgad honung, enorma vita piroger av fint vetemjöl, späckade harar, smör, knäckebröd, filmjölk, långa fiskar med ett namn, som jag inte kommer ihåg, sirap -- där var inget socker -- och bukiga kärl med berusande, hemmabränt brännvin.
„Vi är en röd arbetaravdelning. Vi har fått underrättelser om, att några officerare förbereder en kontrarevolutionär omstörtning i Tiumen. Vi har brått om att komma till undsättning -- hundrafjorton man -- men vi har inget lokomotiv. Vi vet, att du åker på uppdrag av centrum och att du har ett dokument ifrån Lenin, men förstå ändå, att vi också måste gripa fienden plötsligt och överraskande.“
Ja, kejserliga -- ty, min kära Tyyne, detta var den före detta självhärskaren, man förde fram under bevakning igenom vår levande korridor -- den allryske imperatorn Nikolaj II, den Blodige.Jag stod tre steg ifrån honom, när han tigande liksom i graven tog plats i en automobil.
Alexandra och Alexej satte sig i samma automobil.
Ä, ryssarna hade daltat alldeles för mycket med sin före detta kejsare! Man skulle bara ha skjutit honom, och så hade den saken varit klar!
»I Helsinki har tyske kaiserns trupper inmarscherat, kallade till hjälp av den finska bourgeoisin … Rödgardisternas hjältemodiga försvar. Brutalt förintande av arbetare.«
Om goda kagor och torra kakor (»cookies«).
